Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Mamma till en plutt 8 månader
Jag är 29 år och har en liten plutt hemma på 8 månader. Det här är alltså min kropp. Den är fantastisk när jag tänker på det. Det ovanliga med mig är väl att jag aldrig har hatat min kropp. Jag har däremot blivit förbannat på den när den inte passat in, men det har gått över ungefär lika fort som det dykt upp. Jag har egentligen aldrig passat in i en mall då jag alltid varit minst huvudet längre än alla andra, något jag vant mig vid sedan barnsben. Dock bör väl sägas att jag känner mig lika ”stor” idag som jag gjorde för 10 år och 15 kg sedan. Självkänslan som tydligen kommit med åren har gjort sitt till.
Jag vill gärna ha tillbaka musklerna och styrkan som försvann under graviditet och spädbarnstiden, men det jobbar jag på det så i sinom tid kommer jag nog känna mig stark igen. Det har ju hänt en del annat såklart, men jag, ja jag vet inte, jag kan inte uppröras över det, allt förändras så varför skulle just min kropp befinna sig i status quo hela livet? Och framförallt, vad spelar det för roll i långa loppet om tex mina bröst sjunker närmre marken?
Jag är ju dessutom en sån där knasig hippie som ser det vackra i det mesta och som när gillar folk är lite egna när de inte ber om ursäkt. Jag har nog mina föräldrar att tacka, mamma sa aldrig ett ont ord om sin kropp, det var överlag inte särskilt mycket utseendefokus hemma utan mer hur det känns i kroppen och vad den kan användas till. Den är främst ett redskap, sist ett objekt. Och därifrån har jag väl min allmänna livssyn, positiv och ganska optimistisk, vilket ju även appliceras även på min kropp.
Din kropp ser stark och vacker ut.
Det du skriver om din mammas självbild berör mig starkt.
Min mamma, nu i 70-årsåldern, gnäller dagligen över sin mage, tjatar om att hon måste gå ner i vikt. Min pappa har under hela min uppväxt tagit sig rätten att kommentera både min mammas och mitt utseende och ivrigt påtala att vi behöver gå ner i vikt.
Jag har jobbat mycket med mina tankar om min kropp. Detta destruktiva ältande om kroppens storlek och vikten vill jag inte överföra på min dotter.
Idag trivs jag i min kropp, men tänker ändå dagligen att jag ”borde gå ner fem kilo”.
Tack för din inspirerande text!