Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Jag har startat ett event på facebook som heter Våldtäkt – Nej tack! Min tanke är att väcka frågan om hur vi i samhället tillsammans kan arbeta förebyggande mot våldtäkt.
Kära vänner och medmänniskor!
För varje ny våldtäkt jag läser om i media blir jag mer och mer illa berörd. Våldtäkt har reducerats till ett fjuttigt som ett ord i tidningsnotiser och det är svårt att föreställa sig innebörden utav detta fruktansvärda övergrepp.
Men jag ber er ändå. Försök att sätta er in i situationen att faktiskt bli våldtagen. Föreställ dig det en riktigt brutal våldtäkt och tänk sedan att det är din dotter som blir utsatt för det, eller kanske din fru, flickvän, bästa vän mamma osv. Nej! Ingen kvinna eller man vill hamna i den kränkande och skamliga situationen, Våldtäkt är lika med att ta död på en del utav sig själv. Allt man någonsin har varit kommer aldrig bli detsamma.
Vi måste komma på ett sätt att arbeta förebyggande mot våldtäkt. Det handlar om våra våra barn!
Bilden föreställer en våldtagen kvinna och är lånad härifrån
Hej! Vilket bra initiativ, vi behöver verkligen prata mer om våldtäkt och vad som händer med offret även efter anmälan, rättegång (om det nu blir någon) etc.
Vad jag reagerar lite negativt på i texten du har skrivit är följande: ”Våldtäkt är lika med att ta död på en del utav sig själv. Allt man någonsin har varit kommer aldrig bli detsamma.” Jag har förvisso inte själv blivit utsatt för en våldtäkt, men jag föreställer mig att alla brottsoffer inte skulle hålla med om att man dödar en bit av sig själv (varför skriver du det som att det är offret själv som gör detta?) och aldrig kan bli densamma igen. Detta placerar kvinnan i en evig offerposition. Jag vill tro att man kan bli stark igen och komma tillbaka även efter någonting så hemskt som en våldtäkt. Att påstå att detta inte är möjligt kan även verka skuldbeläggande mot de som känner att de mår bra igen, eller kanske aldrig ens mådde så fruktansvärt dåligt som man ”ska” efter en våldtäkt. Förstår du vad jag fiskar efter? Det är viktigt att inte skuldbelägga eller förfrämliga de som inte känner igen sig i bilden av det evigt skadade våldtäktsoffret, det tror jag bara missgynnar kvinnokampen.
Det är bra att du uppmärksammar detta, verkligen. Jag har själv varit utsatt för våldtäktsförsök, det har aldrig gått ”hela vägen” för att jag har varit tillräckligt stark både fysiskt och psykiskt, men upplevelsen är fortfarande jobbig. Jag har dock fått oerhört bra stöd från vänner, familj och min pojkvän och det är jag tacksam för, men jag vet att det finns många som inte ens vågar berätta om det för någon.
Jättebra att du uppmärksammar, för det är en grej som verkligen har bagatelliserats, och när det väl tas tag i så läggs så otroligt mycket fokus på offer i t.ex rättegångar osv. ”Vad hade hon/han på sig, var offret inbjudande”, eller helt enkelt ”Hur kan man få det att se ut som att offret får skylla sig själv.” Det är förjävligt.