Fy fan vad det kan vara jobbigt att ha barn. Jag känner mig helt misslyckad som mamma när kaosmornar är snarare regel än undantag. Allt är fel och ingenting bra. Det matvägra, det klädvägras och det hotas. Alla dessa konflikter får luften att gå ur mig.
”Mamma, om du säger så tänker jag aldrig mer gosa med dig.”
”Mamma, du får inte leka på mitt rum om du säger så.”
”Mamma jag kommer klippa sönder dina kläder om du säger så.”
Nu blir ni allt nyfikna på vad det är för hemskheter jag säger va? Jag uppmanar barnet att äta upp sin frukost. *Gah* Jag är inte van vid detta, vad fan är det som händer?
Mamma om du sägar så tänker jag inte pussa dig…
Mamma om jag inte får det tänker jag a sönder alla mina leksager, då får du köbe nya till mig…
Mamma om du säger så tänker jag slåss dig…
Mamma om jag inte får det tänker jag inte prata med dig…
Listen är lång… hold up bara…
Mamma till Yasmin på 3 snart 4… en dotter med sin egen mening, och bra det, men i blandt inte så roligt for mamma eller pappa….
Men, har du lånat hem MIN fyraåriga dotter? 😉 I know the feeling…
Ni menar alltså att jag inte behöver ta åt mig?
klart att man tar åt sig! Är inte kul alls när fyraåringen känner att hon behöver hota med att hon ska gå hemifrån och aldrig mer komma tillbaka… Men det är nog en ganska normal frigörelseprocess, testa gränserna, ”ha en dålig dag precis som oss vuxna” grejj (tror inte på teorier om hur ex en typsik fyraåring ÄR mer än de om hur den typiska 30-åringen ÄR). Ibland är man värlens bästa mamma, ibland kan man bara gå och dra något gammalt över sig (enligt barnen då). Men framförallt är du inte ensam!
inte där med sagt att du SKA ta åt dig alltså 😉
Känner igen mig! Jag har tappat bort mig själv känns det som. Jag är bara den elaka som inte gör något roligt utan bara skäller. Jag är föräldraledig med en femmånaders och har en fyraåring som är 15 timmar på förskolan. Den minsta är fruktansvärt klängig och hon är inte den som sover i sin egen säng på nätterna. Det betyder att jag inte sover alls. Så på dagarna är jag inte den roligaste människan direkt. På toppen av allt så har vi haft förkylningen från hell också…
Ha det bra!
Linda
Här hemma är det bara ”Vill inte!” ”Kan inte!” hela tiden.
Man blir fan galen!
Vi diskuterade det här ämnet igår hemma med 10-åringen. Nu har jag ju ingen aning om hur det är i din familj, jag följer inte bloggen regelbundet, men så här gick diskussionen igår i alla fall:
Varför är det så att vi bemöter barn med bestraffning? Om du inte städar ditt rum så får du ingen veckopeng, om du inte hjälper mig med tvätten blir det inget fredagsmys o.s.v. kan det låta hos dotterns kompisar. Om jag skulle säga till sambon: om du inte tar disken nu, så blir det fan inget sex på en vecka, eller om du inte går ut med hunden så får du inga chips till filmen, så skulle han ju tro att jag var komplett galen..
Jag har tidigare uppfostrat med beröm, beröm, beröm. Du är duktig, duktig, duktig. Men precis insett att jag har gjort en prestationsprinsessa (visserligen en DUKTIG sådan, men i alla fall *självironisk*. Nu försöker jag istället gå på samarbetslinjen. Jag hjälper dig, du hjälper mig, hela familjen ska funka. Det går jättebra, men hon är ju 10.. och de brukar ju vara rätt smarta. Frågan är hur det hade funkat med en 4-åring t.ex.
Poängen är i alla fall (bra att jag inte fick med den, avdelning förvirrad) att jag tror att barnen bara tar efter oss, om vi hotar med straff så gör de oxå det.
Det finns en trotsålder, och den går över. Z befann sig i den mellan 2-3,5 års ålder och det var urjävligt. Sen vände det. Det blippar till ibland men bråkandet bara för bråkandets skull har gått över…
Ni kommer att hitta er balans också
Styrkekramar