Jag var en riktig bitch igår. Jag sa elaka saker till mannen jag älskar, kastade lök i köket och bölade. Jag är glad. Jätteglad. Jag har en underbar familj. Två fina och friska barn. En kärlek som förlåter krossade lökar och mycket mer.
Det är absolut inte så att mycket vill ha mera. Jag är nöjd med det jag har, trots det finns en oro i mig. En rastlös figur som går mig på nerverna. Jag älskar mitt liv, men hatar känslan av att leva i ett tomrum. En evig väntan. Allt är en färdsträcka, ingenting är definitivt. Jag väntar på att bli färdig med min utbildning, vi planerar att välkomna ett tredje barn, vi kommer bli tvungna att köpa större lägenhet. Denna eviga väntan. Varför kan jag inte bara acceptera att det är just detta som är livet? Livet är en resa.
Min älskling sa snälla saker och uppmuntrade mig till att boka en weekend till New York eller London med en kompis. Men då började jag bara böla ännu mer. Jag vill inte åka med någon kompis. Jag vill åka med HONOM. Jag vill hålla handen, få ömma kyssar i nacken, ligga på en äng och hångla, dricka mousserat vin, och bara vara med honom. Ingen kompis och utan barn.
Vi är duktiga på att ge varandra utrymme i vardagen och på att låta oss vara dem vi är med våra intressen och vänner. Det är dock svårare att hänge sig fullkomligt åt varandra. Innanför husets fyra väggar finns en tryckande utmattning. Leksaker på golvet, glömd bajsblöja i handfatet, grus på golvet, barn som gnäller, dammråttor som anfaller, diskberg som växer och energi som tryter.
Jobbigt när det blir så, men jag tror vi alla känner så på ett eller annat sätt. Han verkar ändå fin, din man som förstår och vill att du ska må bra.
Jag läste här nedan om det där med troll på bloggen. Jättetråkigt och hoppas hon försvinner. Jag tycker du ska skaffa statcounter.com så du kan ha koll på vilka som besöker din blogg och deras ip nummer. Bara för säkerhets skull, för det finns så många knäppisar där ute som inte vill en väl. Jag hade en knäppgök som höll på, på samma sätt som ditt troll här och vederbörande försvann när jag installerat sådan och man plötsligt inte blir så anonym som besökare. Bara ett tips! Ha det gott idag! Kram, Maria.
Han är världens bästa 🙂
Trollet, som förövrigt hoppade på mig i en tråd inne hos Blondinbella i februari är under uppsikt. Hon har skrivit dryga kommentarer under inte mindre än fem olika namn Annika, Minna, Mina, Maria och Anna. Jag har ipnummer, namn, födelsedata, hemadress och arbetsplats.
kan det vara så att du älskar ditt LIV men är mindre nöjd med dig själv? Jag känner så. ATt mitt liv är underbart men att jag inte står ut med mig själv. (att jag är outbildad, att jag inte tar tag i målandet eller hittar på saker jag egentligen vill göra osv)
???
Nope, så är det inte för mig. Jag älskar mitt liv och jag älskar mig själv.
Min frustration ligger snarare i livet just nu känns som ett vakuum. Vi ska flytta till större boende – när jag är färdigutbildad. Bara det gör att allt känns tillfälligt och då vill jag inte riktigt rota mig. Det känns meningslöst att fixa ordning i hemmet – eftersom det ändå bara är en övergångslägenhet.
Har du kikat in i våra fönster alltså…?
Kan det vara så att det här är bara ännu en av de där sakerna som hör till småbarnsåren? Man är mitt uppe i allt och så mitt uppe i att vara allt på en gång att man ibland saknar sin kärlek fast han sitter alldeles bredvid i soffan. Det är tiden som aldrig räcker till och orken som tryter av att räcka till allt annat.
*nickar*
Jag tror att alla känner igen sig i det där. Inte konstant, förhoppningsvis men vi har alla våra stunder. Hoppas jag. Har jag i alla fall.
De tenderar tyvärr att komma samtidigt som annan stress är stor, oro,, ilska, maktlöshet, ledsamhet, känslostormar, osv. Man kan kanske inte säga så mycket annat än: ”Du är inte ensam?”
Känns skönt att veta att jag inte är ensam. Nu känns det förresten mycket bättre. Ibland är det skönt att få ur sig lite strandsatta känslor.
Du är verkligen inte ensam om den känslan. Den krypande rastlösheten, känslan av att aldrig riktigt vara nöjd. Men jag tror att det är som LD säger, att jag inte är nöjd med mig själv.
Mitt liv är hysteriskt bra, men min självkänsla och min syn på det jag gör är väl sämre.
Jag förstår vad du menar, men det är inte riktigt så jag känner mig.
Tack gode GUD! (om han överhuvudtaget finns) Jag (eller vi, mannen och jag) är inte ensamma! Vet inte när han och jag gjorde nåt, bara han och jag…längtar efter att ligga i sängen en hel dag, utan projekt, kunna stiga upp sent för att gå direkt ut på stan i strålande solsken och äta lunch på en mysig uteservering, vandra hand i hand längs med stranden, käka en glass och avsluta med en romatiskt middag på tu man hand och ett glas champagne… KOmmer det hända inom de närmsta åren? hoppas 🙂
Åh vad jag verkligen ryser vid blotta ordet ”projekt”. Jag avskyr när vi har ”projekt” här hemma. Vi är ganska sega och våra ”projekt” tar alltid väldigt lång tid att genomföra.
En vacker dag händer det 🙂
Kram!
I lördags kändes mitt liv övermäktigt. En hel grusplan har flyttat in i vår lägenhet. Den är för övrgit för liten. Vill flytta till större, men alla hyresrätter börjar vara utsålda i vårt kvarter. Känns surrealistisk att leva i nuet när man drömmer om nåt annat. Jag är själv och kan inte ta ut min frustration på någon partner. Ändå skrek och grät jag ut min förtvivlan. Du är inte ensam Anna. Å det är helt normalt. Ännu en rastlös själ här på andra sidan linjen.
Kram Cecilia! Jag beundrar dig som är ensamstående. Hoppas att det löser sig med byte till större boende. Kram!
Förlåt att jag skriver det men GUD SÅ HÄRLIGT att läsa att fler än jag får psykbryt emellanåt!! 😉
Varför kan man inte uppskatta resan? Varför vill man direkt på resultatet?
Jag vet inte riktigt, men jag tror att jag personligen är så sjukt fokuserad på en målbild att jag missar vägen dit. Jag vill inte missa vägen dit eftersom det faktiskt är mitt liv. Barnen blir större och i deras resa blir jag medveten om att tiden faktisk går. Trots att det känns som om jag stampar.
Det verkar onekligen som att du har en fin sambo. Och att ge varandra utrymme och egentid tror jag är superviktigt, glöm inte bort er tillsammanstid. Åk på weekend utan barnen!
Han är världens bästa och ja, vi åker så fort vi hittar någon som vill ta sig an barnen i ett par dagar.
Att få göra något bara jag och maken… Gudarna ska veta att vi verkligen skulle behöva det. Ibland känns det mer som om vi vore inneboende hos varandra och att han liksom betalar hyra men aldrig hinner med speciellt mycket mer här hemma då han jobbar som F.N!
Trist, jag förstår att du är frustrerad. Måste han jobba mycket?
Ja han åker vid 6 eller tidigare och kommer tillbaka vid 19-20.. Oftast åker han en sväng på söndagarna oxå.
Dels för att han har så långt till jobbet ( vi bor på södra sidan av Stockholm och han jobbar i Uppsala, dels för att han är totalt gift med sin forskning.