Studentmamman om att barns skapande inte ska upplevas som prestation.
Bild på sonen skapad av maken. Jag ser vissa likheter 🙂
Jag har sedan min barndom blivit uppfostrad med att man bör berömma det människor skapar. När jag ser ett barn som ritar en teckning är min första kommentar “Vilken fin teckning du ritat!” trots att jag kanske inte alltid menar det jag säger. Det blir lite av en automatisk respons som tyvärr sällan leder till fortsatt samtal kring teckningen. Under mina år på lärarutbildningen har dock diverse föreläsare påvisat för mig det negativa med att sätta ett värdeladdat ord på det barnen skapar. Min åsikt om deras skapande är egentligen helt oväsentligt och det som är av störst betydelse är när jag visar mitt intresse för det de ritat. När barnen istället får en chans att sätta ord på deras teckning och berätta vad den föreställer så kan jag bekräfta genom att lyssna intresserat och ställa frågor. En bild kan säga så mycket och det jag som vuxen uppfattar som klotter eller en ofullständig bild kan ha en betydelsefull berättelse bakom sig. Barns skapande ska de inte uppleva som en prestation där vi vuxna avgör vad de ska rita, med vilka färger och vart på pappret, det ska vara fritt för de att förmedla sin berättelse på sitt egna unika sätt.
Kommentera