Välkommen till nätets mysigaste blogg. Jag heter Anna och är mamma till tre, bor på Södermalm, är galet förälskad i min sambo och sporten Roller Derby. Grundare av sajten mammaformer.se. Läser till ämneslärare i svenska och religion vid Stockholms Universitet.
Jag joggade 35 minuter idag, hela rundan utan att stanna. Det går bra att jogga nu. Stegen är lätta och hästsvansen svajar likt en hissad flagga i topp.
Det känns overkligt att jag ska springa tjejmilen den 5 september. Jag har varit löpfobiker i hela mitt liv, till skillnad mot min pappa som sprungit sedan urminnes tider. Ett par gånger försökte han få mig att börja jogga men det gick inte. Dels var jag livrädd för att det skulle bryta ut en skogsbrand (jag gick i mellanstadiet) och dels kändes fötterna som två stora betongklumpar. Oavsett forum har jag alltid avskytt att springa. Inte ens under mina 15 minuter som fotboll & basketspelare i barndomen sprang jag. Varför springa när man kan lunka?
Älskar jag att springa? Älska är ett mycket starkt ord och att använda mig av det ordet i sammanhanget känns fel. Jag älskar inte att springa. Däremot älskar jag känslan av att studsa fram likt en gasell med bra musik i öronen. Jag mår bra av att känna mig hurtig.
Jag ska också springa tjejmilen. Än så länge klarar jag av att jogga i sakta mak i 3 kilometer.
Fram tills en månad innan jag blev gravid var jag rökare (fy på mig!!) och hade således ingen kondition när jag blev gravid. Att kunna lunka 3 kilometer för mig är ett rejält avstånd och jag är SÅ stolt!
35 minuter är helt grymt – jag hoppas verkligen att jag kommer dit en dag med! 🙂
Åååh! Jag siktar också på Tjejmilen! Dock osäker på om jag fixar det då min höft tydligen visade sig vara överörlig.. =(
Men håller helt med dig om att det är härligt att springa. Hatade att springa tidigare men känslan när man hittat flytet är underbar och taggande som tusan!