Mina 5 bästa tips för att inte hamna i ”duktig flicka-fällan”
1 Fråga dig själv: Vad är viktigt i livet – på riktigt? Är det verkligen att vara bäst på allt? Eller kan du använda din energi till det som verkligen betyder något?
2 Kom ihåg – du är inte dina misstag! Även om du gör ett misstag så är du inte ett misstag!
3 Upprepa för dig själv varje dag: ”Jag är en person, inte en prestation”
4 Våga kliva ur din comfort zone då och då! Du växer som människa av att bryta rutiner och prova nya saker. Och DET är bra för självkänslan!
5 Skriv ner alla saker som du uppskattar hos dig själv för den du är. Inte för det du gör. Det kan stärka din självkänsla. Skriv gärna varje dag.
Läs mer om att vara en ”duktig flicka” HÄR och HÄR.
Kramar Annika
Kommentera (2)
Heej!
Du är en PERSON – inte en PRESTATION!
Egentligen vet vi nog det här. Men ändå är det så svårt att ta till sig! Fråga mig…
Det du gör och presterar är inte samma sak som vem du är som person. Du är en person – inte en prestation! Men ändå är vi så många som bedömer oss själva utifrån våra prestationer. Om vi presterar bra så är vi bra. Om vi presterar dåligt så är vi dåliga. Men person och prestation är två helt olika saker.
Din person är den du ÄR, dina värderingar, ditt sätt att vara och tänka. Din prestation är det du GÖR, hur du handlar och agerar. Så, varför är det så svårt att skilja på person och prestation?
Om jag ser till mig själv så har jag ju ofta känt att ”jag är det jag gör”. Gör jag något bra så är jag bra och vice versa. Och egentligen är det kanske inte så konstigt att många med mig känner så här eftersom när du gör något bra så får du också ofta som mest uppskattning, eller hur? Och vem vill inte ha uppskattning?
Jag menar inte att vi inte ska sträva efter att prestera bra i olika sammanhang. Jag menar bara att vi ska inse vårt värde oavsett.
Jag tror att vi lär oss detta redan som barn, för när vi gör något bra så får vi höra hur ”duktiga” vi är. Vi blir belönade utefter vad vi gör och vi lär oss att människor tycker att vi är lite extra bra när vi gör något duktigt, inte sant?
Så nu är det faktiskt upp till oss att lära våra barn att de är lika mycket värda var sig de presterar bra eller dåligt. Att stärka deras självkänsla, även om vi själva fortfarande jobbar med vår egen. Att alla kan göra misstag utan att vara ett misstag. Att vi älskar dem lika mycket oavsett.
DU är en fantastisk person – inte en fantastisk prestation!
Kram Annika
Kommentera (2)
Hej kära vänner!
Största delen av de som läser min blogg och följer mig är kvinnor. Ibland om någon kille/man kommenterar så tänker jag typ ”Men va? Finns det någon kille/man som vill läsa det jag skriver?”. Vem vet, jag kanske har helt fel?! Men det här inlägget är till alla ”duktiga flickor” därute. Till de som kämpar för att passa in i ”mallen” och vill vara duktiga. För det är då vi känner oss som mest lyckade…eller?
När jag gick på dagis så hade jag en fröken som var väldigt intresserad av svamp. Alltså sådan svamp som man plockar i skogen:-). Hon hade stenkoll och kunde i princip alla svampsorter. En dag tog hon med oss ut i skogen för att plocka och just den dagen hittade just jag massor av svamp! Och min fröken sa till mig ”Annika, du har en riktig svampnäsa!”. Det där handlade ju egentligen om ren tur den dagen, men jag minns att nästa gång vi skulle ut och plocka svamp så var jag jättenervös för att inte hitta någon svamp. För fröken hade ju sagt att jag hade en ”svampnäsa” och jag ville ju inte göra fröken besviken. DET är mitt första minne av att vilja vara duktig. Att vilja behag andra och att framföralllt INTE göra andra människor besvikna.
Oj, oj, oj vad det här har följt med mig genom åren! Under min skoltid så var det extra påtagligt, för där fanns det ju så mycket som jag kunde vara duktig på. Så många olika ämnen. Så många olika lärare att visa hur duktig jag var inför. Självklart hörde det här ihop med min självkänsla som jag har skrivit om HÄR tidigare – ”om jag GÖR något bra så ÄR jag bra”. Jag önskar att jag hade kommit till insikt med detta tidigare. Att min prestation inte är min person. Att även om jag misslyckas så är jag som person inte misslyckad.
Men jag blev bortskämd. Jag misslyckades nästan aldrig på grund av hårt slit och jag vande mig vid allt beröm jag fick när jag gjorde något bra. En riktig ”bekräftelsjunkie” blev jag. Och jag blev mina prestationer. Jag blev den duktiga flickan.
Det är inget fel att vara ambitiös. Det är inget fel att sätta mål och vilja komma långt. Men det är förbannat viktigt att inte tappa bort sig själv i det hela och att njuta av resan på vägen!
När jag blev mamma för 8 1/2 år sedan så förändrades mycket. När min son föddes så kunde jag för första gången i mitt liv se att det fanns så mycket annat i livet som var viktigare än att exempelvis få alla rätt på det där provet, springa 60 meter snabbast eller lyckas bäst på jobbet.
Idag är jag 37 år. Jag har ingen mirakelkur mot duktighetssyndromet. Jag tycker fortfarande om att lyckas med saker, jag har ett stort bekräftelsebehov och jag gillar att vara bra, men skillnaden idag är att jag inte behöver vara det överallt, på alla plan. Jag behöver inte vara duktig överallt. Idag lägger jag min energi på det som är viktigt för MIG. Idag drivs jag av att inspirera andra människor, av att se andra människor lyckas och växa, av kärlek till min lilla familj och att få dela med mig av både bra och mindre bra stunder. Vuxen? Njae, det vet jag inte, men definitivt mer tillfreds i alla fall!
Och att inse att jag är en bra människa även om jag gör misstag. Att jag inte är mina prestationer utan att det är endast något jag gör. Det har hjälpt mig mycket.
Så, vad är viktigt för dig?
Läs också:
Kramar Annika
Kommentera (4)
Tävlingsmänniska? Nä! Inte jag inte! Eller…?🙈
Jag har verkligen intalat mig själv att tävla inte är något för mig längre. Att jag liksom fått min beskära del av tävlande under min tid som tävlingsdansare.
Men så fort det kommer till någon form av resultatmätning inom idrott så är jag där igen! Blir nervös, adrenalinet pumpar och jag vill prestera! Skillnaden på mig idag jämfört med tidigare är dock att jag inte måste tävla eller vara ”bäst” i allt! Bara det som är viktigt för mig. Haha!
Jag har ju börjat att träna för Janne Wanhainen på Friidrottens hus. Roligaste jag gjort på länge! Vi slipar löpteknik, kör rörlighetsövningar, tränar snabbhet och spänst. Han är grym!
Idag skulle vi testa att ta tid på 1000 meter bara för att ha något att utgå ifrån. Ingen tävling, nej då, inte alls…
Sprang 1000 m på 3.52 och fick världens hostattack efteråt😂.
Att säga ”det är bara på skoj” är nog inte min grej när det kommer till idrott.
”När man blir nervös inför något, betyder det att man har lite högre ambition just då”, säger Mia Törnblom.
Så sant så sant!
Kram Annika
Kommentera