DAGEN då inget fick gå fel…

• Inlägg av: annikasjoo
• Datum: 1 oktober, 2018
• Kategori: Inre hälsa, Inspiration, Mitt liv
• Se alla 7 kommentarer

Det var lördagen den 27 oktober 1997 och jag minns det som igår.

Spänningen var olidlig. Idag skulle allt sitta. Idag var dagen som vi så länge väntat på, jag och min danspartner Daniel da Silva. Idag var dagen som vi så länge hade kämpat för. Svenska Juniormästerskapen i 10-dans.

Idag fick ingenting gå fel.

Jag satte mina fötter på Lázárs dansskola i Göteborg för första gången när jag var 9 år och från den dagen blev ingenting sig likt. Från den dagen blev dansen min stora passion i livet!

Jag hade sett filmen Lambada – den förbjudna dansen på ett VHS band (minns ni det?). När jag såg den filmen så sa jag till min mamma ”MAMMA! JAG VILL LÄRA MIG ATT DANSA SOM DEM!”. Man kan väl i och för sig undra hur det kommer sig att en 9-årig flicka ville lära sig den förbjudna dansen, men allt som var förbjudet var ju också spännande och för en nyfiken liten flicka som jag så fanns det inget annat alternativ. Och jag NJÖT av varje litet steg på dansgolvet!

Redan min andra termin på dansskolan så kom min danslärare fram till mig och bad mig att stanna kvar efter lektionen. ”Vaddå? Hade jag gjort något fel?”, tänkte jag. Men det visade sig vara helt tvärtom. Min danslärare ville att jag skulle börja dansa i tävlingsgruppen istället och precis som Pippi Långstrump brukar säga så tänkte jag ”Det där har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!”.

Vid 12 års ålder blev jag ihopparad med den kille som jag senare skulle stå just den 27 oktober 1997 med och fightas om den Svenska Mästerskapstiteln med, Daniel da Silva. Vi var sååå olika men vi hade sååå roligt ihop! Jag var kontrollfreaket – han var strulpellen. Jag var tidsfascisten – han tidsoptimisten. Vi vann, vi förlorade och ganska snabbt fick vi båda lära oss innebörden av uttrycket blod, svett och tårar.

Under resans gång fick vi vara med om massor av spännande upplevelser och resa världen runt. Jag minns särskilt ett dansuppdrag som vi hade i Manchester, England. Vi hade fått i uppdrag att dansa utanför en TV-butik och sedan locka med oss potentiella kunder in i butiken efteråt. Glamoröst värre, haha!

Just den här dagen fanns en kvinna i publiken med en entusiasm som få och precis innan vi skulle börja dansa så skriker hon högt och ljudligt till Daniel ”COME ON YOU SEXY BASTARD!!!”. Japp, en del spännande upplevelser som sagt. Och som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.

Nu var det dax.

Jag rättade till klänningen, Daniel knöt skorna. Vi greppade varandras händer hårt och blundade…NU gällde det!

Vi visste att våra värsta konkurrenter den dagen var David och Linda från Gävle och vanligtvis hade vi nog sneglat åt deras håll. Men inte idag. Idag var det bara vi på dansgolvet.

Kvartsfinal, semifinal, final…och nu stod vi där och väntade på den spännande prisutdelningen. Oftast brukade konferenciern börja med att ropa upp vinnaren, men inte idag. 6:an, 5:an, 4:an, 3:an och till slut var det bara vi och David och Linda kvar.

Konferenciern började prata. Jag blundade. Daniel skakade. ”…och på 2:a plats i Svenska Juniormästerskapen 1997 kom…………………………………..DAVID MARKUSSON OCH LINDA JOHANSSON FRÅN GÄVLE!!!”

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!! Jag har nog aldrig blivit så glad över att någon ropar ut en 2:a plats tidigare! Var det sant??? Jag började storgråta och Daniel tappade det totalt! VI hade vunnit. VI hade uppnått vårt mål och VI stod som Svenska Juniormästare 1997!

Och där och då så tackade jag den där lilla nyfikna flickan för att hon var anledningen till att jag fick uppleva ett av de häftigaste ögonblicken i mitt liv. Och från den dagen förstod jag att ALLT är möjligt.

Och vet ni? den lilla nyfikna flickan…hon sitter på min axel än idag.

Kramar Annika