Motivation är en färskvara och något som vi måste acceptera är att ibland är motivationen på topp och ibland är den längst ner på botten. Så ser livet ut.
Däremot finns det en del vanliga misstag vi kan undvika och bli medvetna om som faktiskt gör att vi lättare tappar motivationen!
1.Vi går ut för hårt
Har du kanske känt under exempelvis jul och nyår att du levt lite för osunt? Och du ger dig själv ett nyårslöfte att nu ska det bli ändring på saker! Du lovar dig själv att träna minst 5 dagar i veckan, kanske mer, och du ska sluta med socker för alltid! Till en början känner du dig supermotiverad och du håller dig till planen. Du går och tränar och du undviker socker. Men hur länge håller det?
Efter några veckor blir du kanske sjuk, du inser att det inte var så roligt att leva så strikt, du har ingen energi och du tappar motivationen! Du har gått ut för hårt.
För vissa människor funkar det att göra en totalförändring diekt, men för många av oss är det bättre att sätta upp lite mer realistiska mål och göra små förändringar i taget. För utmaningen ligger inte i att kunna gå ner i vikt eller komma i form. Utmaningen ligger i att göra det till en vana och ett långsiktigt leverne.
2.Vi utgår inte ifrån oss själva
När vi ska göra en livsstilsförändring, vare sig det gäller kost eller träning, så är det lätt att vi börjar jämföra oss med alla andra och se hur de gör. Grannen kanske tränar CrossFit eller vänninnan springer marathon, kollegan äter Lchf etc. Och när vi inte lyckas lika bra så tappar vi motivationen.
Men du är inte dem! Du är du och du måste utgå ifrån dig själv för att lyckas! Vad vill DU? Vad har DU för mål? Vad är möjligt i DITT liv?
3.Vi har för bråttom
I vår värld vill vi ha snabba förändringar och vi vill se snabba resultat! Ni har väl hört talas om ”quick-fix”? Men just de där snabba resultaten är ju inte direkt de mest långvariga. Om vi ska få långvariga och bestående resultat så behöver vi ge saker lite tid. Allting händer inte över en natt.
En vanlig anledning till att vi tappar motivationen är just för att vi har för bråttom. För när vi inte ser snabba resultat så orkar vi inte fortsätta och motivationen sjunker…
Var snäll mot dig själv och ge saker lite tid. För när väl resultaten kommer – ja, då kommer också motivationen!
4.Vi har för höga krav på oss själva
Idag lever vi i ett högpresterande samhälle. Vi ska vara så bra som möjligt på alla plan. Vi ska leva ett fint familjeliv, göra karriär, ha massor av vänner, träna regelbundet, äta hälsosamt etc. etc.
Våra höga krav gäller också våra kost och träningsvanor. Och när det inte funkar så tappar vi motivationen och ger upp istället. Visst, vi orkar mycket mer med regelbunden träning och bra kost, men vi måste också kunna acceptera att vi inte kan vara bäst överallt. Vi behöver inse att ibland leker livet och ibland suger det. Och när det faktiskt suger så är det sämsta du kan göra att berätta för dig själv hur dålig du är. Sänk kraven och klappa dig själv på axeln för de framsteg du faktiskt gör och för vad du faktiskt är bra på!
Kramar Annika
Kommentera
JAG ÄLSKAR KVINNOR! OCH JAG ÄLSKAR ATT BOOZTA KVINNOR!
I 6 år har jag nu arrangerat tjejeventet Boozt vars största syfte är att ”boozta” kvinnor i alla olika åldrar och där GLÄDJE är ett av de viktigaste ledorden! Se bara på alla härliga bilder nedan från ett av mina Booztevent. Jag blir glad bara av att titta på dem! Vill du hänga med på nästa härliga tjejevent?
Följ @booztevent på Instagram eller Boozt – i hälsans tecken på Facebook!
Fotograf: Madeleine Wejlerud
Kramar Annika
Kommentera
Det var lördagen den 27 oktober 1997 och jag minns det som igår.
Spänningen var olidlig. Idag skulle allt sitta. Idag var dagen som vi så länge väntat på, jag och min danspartner Daniel da Silva. Idag var dagen som vi så länge hade kämpat för. Svenska Juniormästerskapen i 10-dans.
Idag fick ingenting gå fel.
Jag satte mina fötter på Lázárs dansskola i Göteborg för första gången när jag var 9 år och från den dagen blev ingenting sig likt. Från den dagen blev dansen min stora passion i livet!
Jag hade sett filmen Lambada – den förbjudna dansen på ett VHS band (minns ni det?). När jag såg den filmen så sa jag till min mamma ”MAMMA! JAG VILL LÄRA MIG ATT DANSA SOM DEM!”. Man kan väl i och för sig undra hur det kommer sig att en 9-årig flicka ville lära sig den förbjudna dansen, men allt som var förbjudet var ju också spännande och för en nyfiken liten flicka som jag så fanns det inget annat alternativ. Och jag NJÖT av varje litet steg på dansgolvet!
Redan min andra termin på dansskolan så kom min danslärare fram till mig och bad mig att stanna kvar efter lektionen. ”Vaddå? Hade jag gjort något fel?”, tänkte jag. Men det visade sig vara helt tvärtom. Min danslärare ville att jag skulle börja dansa i tävlingsgruppen istället och precis som Pippi Långstrump brukar säga så tänkte jag ”Det där har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!”.
Vid 12 års ålder blev jag ihopparad med den kille som jag senare skulle stå just den 27 oktober 1997 med och fightas om den Svenska Mästerskapstiteln med, Daniel da Silva. Vi var sååå olika men vi hade sååå roligt ihop! Jag var kontrollfreaket – han var strulpellen. Jag var tidsfascisten – han tidsoptimisten. Vi vann, vi förlorade och ganska snabbt fick vi båda lära oss innebörden av uttrycket blod, svett och tårar.
Under resans gång fick vi vara med om massor av spännande upplevelser och resa världen runt. Jag minns särskilt ett dansuppdrag som vi hade i Manchester, England. Vi hade fått i uppdrag att dansa utanför en TV-butik och sedan locka med oss potentiella kunder in i butiken efteråt. Glamoröst värre, haha!
Just den här dagen fanns en kvinna i publiken med en entusiasm som få och precis innan vi skulle börja dansa så skriker hon högt och ljudligt till Daniel ”COME ON YOU SEXY BASTARD!!!”. Japp, en del spännande upplevelser som sagt. Och som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.
Kommentera (7)Nu var det dax.
Jag rättade till klänningen, Daniel knöt skorna. Vi greppade varandras händer hårt och blundade…NU gällde det!
Vi visste att våra värsta konkurrenter den dagen var David och Linda från Gävle och vanligtvis hade vi nog sneglat åt deras håll. Men inte idag. Idag var det bara vi på dansgolvet.
Kvartsfinal, semifinal, final…och nu stod vi där och väntade på den spännande prisutdelningen. Oftast brukade konferenciern börja med att ropa upp vinnaren, men inte idag. 6:an, 5:an, 4:an, 3:an och till slut var det bara vi och David och Linda kvar.
Konferenciern började prata. Jag blundade. Daniel skakade. ”…och på 2:a plats i Svenska Juniormästerskapen 1997 kom…………………………………..DAVID MARKUSSON OCH LINDA JOHANSSON FRÅN GÄVLE!!!”
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!! Jag har nog aldrig blivit så glad över att någon ropar ut en 2:a plats tidigare! Var det sant??? Jag började storgråta och Daniel tappade det totalt! VI hade vunnit. VI hade uppnått vårt mål och VI stod som Svenska Juniormästare 1997!
Och där och då så tackade jag den där lilla nyfikna flickan för att hon var anledningen till att jag fick uppleva ett av de häftigaste ögonblicken i mitt liv. Och från den dagen förstod jag att ALLT är möjligt.
Och vet ni? den lilla nyfikna flickan…hon sitter på min axel än idag.
Kramar Annika
MIN STORA IDOL!❤️
Här är han. Min son. Min modiga son. Mycket modigare än sin mamma när hon var liten. Inte rädd för att misslyckas. Inte rädd för att släppa in mål. Han bara gör det!
Själv var det något av det värsta jag visste när jag spelade fotboll…att stå i mål!? Att kanske släppa in ett mål. Att göra bort sig. Att misslyckas. Gjorde allt jag kunde för att undvika det!
Men inte han. Min son. Min hjälte. MIN STORA IDOL!!!
Kram Annika
Kommentera
Hej!
Är just nu inne i en träningssvacka…
Men som jag behövde löpturen jag gjorde i torsdags. Förutom det magiska loppet Disney Magic Run i Paris i fredags så har jag haft en riktig träningssvacka!
Inte för att jag inte tycker det är kul att träna. Det är egentligen det minsta problemet för mig, men utan för att jag bara tyckt att det varit såååå tungt att få tummen ur?.
Ibland går det av bara farten, på rutin. Men ibland måste jag verkligen påminna mig om den härliga känslan efteråt! Och ibland tror jag även att vi måste ”bara göra det”. Bara för att vi vet att det är bra för oss…
Hur känns det för DIG just nu?❤️
Kram Annika
Kommentera (4)