VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

4 misstag som gör att vi tappar motivationen!

iStock_000008224704Small
Om vi ändå alltid kunde vara motiverade, eller hur? Tänk om det hade funnits ett ställe som på bilden där vi kunde hämta motivation och att den alltid stannade kvar! Tyvärr ser inte verkligheten ut så…

Motivation är en färskvara och något som vi måste acceptera är att ibland är motivationen på topp och ibland är den längst ner på botten. Så ser livet ut.
Däremot finns det en del vanliga misstag vi kan undvika och bli medvetna om som faktiskt gör att vi lättare tappar motivationen!

1.Vi går ut för hårt

Har du kanske känt under exempelvis jul och nyår att du levt lite för osunt? Och du ger dig själv ett nyårslöfte att nu ska det bli ändring på saker! Du lovar dig själv att träna minst 5 dagar i veckan, kanske mer, och du ska sluta med socker för alltid! Till en början känner du dig supermotiverad och du håller dig till planen. Du går och tränar och du undviker socker. Men hur länge håller det?
Efter några veckor blir du kanske sjuk, du inser att det inte var så roligt att leva så strikt, du har ingen energi och du tappar motivationen! Du har gått ut för hårt.
För vissa människor funkar det att göra en totalförändring diekt, men för många av oss är det bättre att sätta upp lite mer realistiska mål och göra små förändringar i taget. För utmaningen ligger inte i att kunna gå ner i vikt eller komma i form. Utmaningen ligger i att göra det till en vana och ett långsiktigt leverne.

2.Vi utgår inte ifrån oss själva

När vi ska göra en livsstilsförändring, vare sig det gäller kost eller träning, så är det lätt att vi börjar jämföra oss med alla andra och se hur de gör. Grannen kanske tränar CrossFit eller vänninnan springer marathon, kollegan äter Lchf etc. Och när vi inte lyckas lika bra så tappar vi motivationen.
Men du är inte dem! Du är du och du måste utgå ifrån dig själv för att lyckas! Vad vill DU? Vad har DU för mål? Vad är möjligt i DITT liv?

3.Vi har för bråttom

I vår värld vill vi ha snabba förändringar och vi vill se snabba resultat! Ni har väl hört talas om ”quick-fix”? Men just de där snabba resultaten är ju inte direkt de mest långvariga. Om vi ska få långvariga och bestående resultat så behöver vi ge saker lite tid. Allting händer inte över en natt.
En vanlig anledning till att vi tappar motivationen är just för att vi har för bråttom. För när vi inte ser snabba resultat så orkar vi inte fortsätta och motivationen sjunker…
Var snäll mot dig själv och ge saker lite tid. För när väl resultaten kommer – ja, då kommer också motivationen!

4.Vi har för höga krav på oss själva

Idag lever vi i ett högpresterande samhälle. Vi ska vara så bra som möjligt på alla plan. Vi ska leva ett fint familjeliv, göra karriär, ha massor av vänner, träna regelbundet, äta hälsosamt etc. etc.
Våra höga krav gäller också våra kost och träningsvanor. Och när det inte funkar så tappar vi motivationen och ger upp istället. Visst, vi orkar mycket mer med regelbunden träning och bra kost, men vi måste också kunna acceptera att vi inte kan vara bäst överallt. Vi behöver inse att ibland leker livet och ibland suger det. Och när det faktiskt suger så är det sämsta du kan göra att berätta för dig själv hur dålig du är. Sänk kraven och klappa dig själv på axeln för de framsteg du faktiskt gör och för vad du faktiskt är bra på!

Kramar Annika

Kommentera

DAGEN då inget fick gå fel…

Untitled-6

Det var lördagen den 27 oktober 1997 och jag minns det som igår.

Spänningen var olidlig. Idag skulle allt sitta. Idag var dagen som vi så länge väntat på, jag och min danspartner Daniel da Silva. Idag var dagen som vi så länge hade kämpat för. Svenska Juniormästerskapen i 10-dans.

Idag fick ingenting gå fel.

Jag satte mina fötter på Lázárs dansskola i Göteborg för första gången när jag var 9 år och från den dagen blev ingenting sig likt. Från den dagen blev dansen min stora passion i livet!

Jag hade sett filmen Lambada – den förbjudna dansen på ett VHS band (minns ni det?). När jag såg den filmen så sa jag till min mamma ”MAMMA! JAG VILL LÄRA MIG ATT DANSA SOM DEM!”. Man kan väl i och för sig undra hur det kommer sig att en 9-årig flicka ville lära sig den förbjudna dansen, men allt som var förbjudet var ju också spännande och för en nyfiken liten flicka som jag så fanns det inget annat alternativ. Och jag NJÖT av varje litet steg på dansgolvet!

Redan min andra termin på dansskolan så kom min danslärare fram till mig och bad mig att stanna kvar efter lektionen. ”Vaddå? Hade jag gjort något fel?”, tänkte jag. Men det visade sig vara helt tvärtom. Min danslärare ville att jag skulle börja dansa i tävlingsgruppen istället och precis som Pippi Långstrump brukar säga så tänkte jag ”Det där har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!”.

Vid 12 års ålder blev jag ihopparad med den kille som jag senare skulle stå just den 27 oktober 1997 med och fightas om den Svenska Mästerskapstiteln med, Daniel da Silva. Vi var sååå olika men vi hade sååå roligt ihop! Jag var kontrollfreaket – han var strulpellen. Jag var tidsfascisten – han tidsoptimisten. Vi vann, vi förlorade och ganska snabbt fick vi båda lära oss innebörden av uttrycket blod, svett och tårar.

Under resans gång fick vi vara med om massor av spännande upplevelser och resa världen runt. Jag minns särskilt ett dansuppdrag som vi hade i Manchester, England. Vi hade fått i uppdrag att dansa utanför en TV-butik och sedan locka med oss potentiella kunder in i butiken efteråt. Glamoröst värre, haha!

Just den här dagen fanns en kvinna i publiken med en entusiasm som få och precis innan vi skulle börja dansa så skriker hon högt och ljudligt till Daniel ”COME ON YOU SEXY BASTARD!!!”. Japp, en del spännande upplevelser som sagt. Och som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta.

Nu var det dax.

Jag rättade till klänningen, Daniel knöt skorna. Vi greppade varandras händer hårt och blundade…NU gällde det!

Vi visste att våra värsta konkurrenter den dagen var David och Linda från Gävle och vanligtvis hade vi nog sneglat åt deras håll. Men inte idag. Idag var det bara vi på dansgolvet.

Kvartsfinal, semifinal, final…och nu stod vi där och väntade på den spännande prisutdelningen. Oftast brukade konferenciern börja med att ropa upp vinnaren, men inte idag. 6:an, 5:an, 4:an, 3:an och till slut var det bara vi och David och Linda kvar.

Konferenciern började prata. Jag blundade. Daniel skakade. ”…och på 2:a plats i Svenska Juniormästerskapen 1997 kom…………………………………..DAVID MARKUSSON OCH LINDA JOHANSSON FRÅN GÄVLE!!!”

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!! Jag har nog aldrig blivit så glad över att någon ropar ut en 2:a plats tidigare! Var det sant??? Jag började storgråta och Daniel tappade det totalt! VI hade vunnit. VI hade uppnått vårt mål och VI stod som Svenska Juniormästare 1997!

Och där och då så tackade jag den där lilla nyfikna flickan för att hon var anledningen till att jag fick uppleva ett av de häftigaste ögonblicken i mitt liv. Och från den dagen förstod jag att ALLT är möjligt.

Och vet ni? den lilla nyfikna flickan…hon sitter på min axel än idag.

Kramar Annika

Kommentera (7)

Han är så mycket modigare än mig…


MIN STORA IDOL!❤️

Här är han. Min son. Min modiga son. Mycket modigare än sin mamma när hon var liten. Inte rädd för att misslyckas. Inte rädd för att släppa in mål. Han bara gör det!

Själv var det något av det värsta jag visste när jag spelade fotboll…att stå i mål!😬 Att kanske släppa in ett mål. Att göra bort sig. Att misslyckas. Gjorde allt jag kunde för att undvika det!

Men inte han. Min son. Min hjälte. MIN STORA IDOL!!!

Kram Annika

Kommentera

Träningssvacka…någon?

8964bffb-6e19-478a-873e-d03dde455987.jpg

Hej!

Är just nu inne i en träningssvacka…

Men som jag behövde löpturen jag gjorde i torsdags. Förutom det magiska loppet Disney Magic Run i Paris i fredags så har jag haft en riktig träningssvacka!

Inte för att jag inte tycker det är kul att träna. Det är egentligen det minsta problemet för mig, men utan för att jag bara tyckt att det varit såååå tungt att få tummen ur😐.

Ibland går det av bara farten, på rutin. Men ibland måste jag verkligen påminna mig om den härliga känslan efteråt! Och ibland tror jag även att vi måste ”bara göra det”. Bara för att vi vet att det är bra för oss…

Hur känns det för DIG just nu?❤️

Kram Annika

Kommentera (4)

Så fångade jag mannen i mitt liv och vann let’s dance!

IMG_1774

Foto: Therese Hagstedt

Kära läsare!

År 2008 hade jag en riktig dipp i livet. Dåligt självförtroende, dålig självkänsla, inget kändes kul och jag visste inte alls vad jag ville. Det syntes inte alltid utåt eftersom jag var mästare på att dölja det! Jag är säker på att alla har sådana perioder i livet. Och där och då var en av mina.

Men det som kom att vända det hela var en viss bok och en viss man…

Av en slump fick jag tipset om boken ”The secret” av en vän som hade läst den och jag tänkte ”varför inte?”. Jag ville ju ha en förändring i livet. Så jag köpte både boken och dvd:n. Och HERREGUD! Jag blev helt frälst!

Författarens huvudbudskap i boken är att vi människor kan uppnå vad som helst och leva precis hur vi vill med hjälp av tankens kraft och visualisering. Det som vi tänker och fokuserar på – det får vi mer av. Och det gäller både positiva och negativa tankar. Ni vet själv när man tänker ”jag får inte bli sen, jag får inte bli sen”. Vad händer alltför ofta? Jo, vi blir sena. Detta går att applicera på allt, stort som smått. Och fokuserar vi på goda tankar så drar vi till oss mer positiva händelser i livet. Det kan låta flummigt, jag vet. Men om det ska funka så måste man också tro på det. Och tro, det gjorde jag…till 100%!

Jag satte upp två stora mål – det första var att vinna let’s dance och det andra var att träffa mannen i mitt liv (som jag redan hade spanat in på gymmet av alla ställen!).

Jag läste i boken varje dag och jag kollade på dvd:n så ofta jag bara kunde! Jag ”matade” min hjärna full med positiva tankar och affirmationer. Jag satte upp post-it lappar på väggen där det stod ”jag är så glad och lycklig nu när jag och min danspartner har vunnit let’s dance”. Detta var innan jag visste att jag skulle få dansa med världens starkaste man Magnus Samuelsson, för då var min första tanke ”jaha, där var den glasskon”…haha, nej skämt åsido, inte ens när jag fick Magnus så tvivlade jag. Jag visste att det skulle gå vägen. Jag visste!

Under let’s dance säsongen läste jag dessa lappar varje morgon och varje kväll och i mitt huvud spelade jag upp en scen där de utropade oss som vinnare av ler’s dance. Och den 27 mars 2009 så tog vi hem den eftertraktade glasskon! Jag grät av lycka.

Jag jobbade även med post-it lappar när det gällde Michael, min man. Där skrev jag också ”jag är så glad och lycklig nu när jag har träffat mannen i mitt liv och pappan till mina barn”. Första gången Michael kom hem till mig sprang jag dock i panik in i sovrummet där lapparna satt och drog ner dem, annars hade han väl trott att han träffat ett psycho!!!

När jag träffade Michael så visste jag. Jag visste att det var han med stort H och jag tänkte ”honom ska jag ha!”. Och allt gick i racerfart. Efter ett halvår friade han, efter 8 månader blev jag gravid, vår son Kelvin föddes och på dagen två år efter frieriet så gifte vi oss på Valborgsmässoafton 2011.

Så mina kära vänner. Tankens kraft är stark. Otroligt stark. Ta ut glädje i förskott! Det värsta som kan hända är att du varit lite glad i onödan…och det är väl inte så fel?

Kramar Annika

Kommentera (2)


För att få de senaste uppdateringarna