Alvora 10-12 månader

Nattmatning

Nu är det en tand på gång och att vakna på natten hör till tänder. Normalt sätt brukar det inte vara något problem att hålla sig för skratt, om Alvora ska ha mat eller vaknar på natten. Faktum är att det är jobbigt, man ska ju sova på natten. Men inatt var det ett undantag.

H gick för att fixa ersättning. Jag ligger med Alvora i sängen.

-Heeeenkaaaa, skriker Alvora.
-Heeeenkaaaa, skriker hon hon igen, upprörd.

När han äntligen levererar flaskan så frågar jag om han har hört henne.
– Ja….
– Hörde du att hon var arg på dig?
– Ja, som om jag levererade maten försent.

När hon slurkat en stor flaskan och ligger mätt och belåten mumlar hon
– Bo bo bo bo (Bobby, hunden Bobby)

Så arg=Heeeenkaaaa Belåten= Bo bo bo

(Här är det Ikeas köttbullar som gäller)

Tänk på vad du gör…

…och på vad du säger. Inte minst på hur ofta du gör eller säger saker. Jag har fått lära mig av våran 1-åring att jag troligtvis säger (ropar) -Henkaaaaa, för mycket.

Henkaaaaaa är alltså när jag ropar efter Henric. Det kan vara något jag behöver hjälp med. Något som måste hämtas som jag omöjligt kan göra (för jag händerna fulla såklart). Om han går ner på nedre våningen och något händer så jag måste påkalla uppmärksamhet säger jag visst -Henkaaaaa!

Beviset på att jag ropar detta för ofta kom en dag när Henric gick in på toaletten. Alvora ställer sig vid dörren och ropar -Henkaaaa (med nästa lika tjatig stämma som jag tror min låter). När någon av oss går ner hör man henne ropa, Henkaaaaa, från övervåningen.

Nu vågar jag knappt ropa på Henkaaaa längre. Så jag ropar Henric!

Här sitter hon i Henkaaaa knä. Vi var nämligen på studiebesök på hans jobb i veckan.

Med stapplande steg….

Nu går det framåt. Ca 1 meter kan hon gå innan hon inser vad hon gör och sätter sig på rumpan. Jag och H står med stora ögon och beundrar vårat lilla underverk när hon tar sina steg. Det känns som hon blir så stor, har vuxit flera cm och blivit äldre, bara för att hon kan ta stegen själv. Kan inte annat än att förvånas över hur mycket ett barn lär sig på ett år. Från att ha legat och inte kunna vända sig, till att ta steg och kommunicera.

Idag när det var dax för nattning och ersättning kröp hon fram i 110 km/h. Förbi sovrummet för att hämta nappen och snutten. Sedan tar hon med detta och kryper in i sovrummet.

Hon växer. Hon blir större. Hon är älskad.