Juni

Jag och H hade bokat en resa till Samos, Grekland, i slutet på augusti. Det känns inte som om det passar att åka i vecka 31. Så vi åker i juni istället. Trotsar foglossning och flyger iväg. Vi har en underbar vecka på en underbar ö. Hyr bil i 3 dagar och får upptäcka bergsbyar på Samos med underbara människor. Vi hittar stränder som många andra turister inte hittar till. Jag har kört bil mycket utomlands efter de år jag bott och arbetat i olika länder, så jag får köra. H anser att det kan inte bli värre än detta. Bergsluttningar utan räcken och kurvor som får det att hisna i magen. Men vyerna är så vackra. Hotellet är mysigt och vi båda njuter av Samos och att få vara på en romantisk och vacker plats tillsammans. Jag har ond foglossning och en kväll äter vi så nära hotellet det bara går, för jag orkar inte gå. Sammandragningar har börjat och jag får ofta stanna upp och vänta på att det ska gå över.

På en restaurang säger en ung kvinna som arbetar där att jag är väldigt vacker som gravid! Hela jag suger åt mig och gläds att det syns nu. Att folk vågar fråga och kommentera! Jag får fler frågor under resan och blir så glad. Känner sparkarna på riktigt nu. H kan också ana den första sparken, vi är nu i vecka 20-21. Vi ligger ofta och ”pratar” med magen och känner på den tillsammans. Den blir större och större och vi är så förväntansfulla.

Jag har fortfarande hemsk foglossning men ser till att njuta av att vara ledig en hel sommar och pyssla här hemma.

Juli

H har semester. Vi gör mycket kul tillsammans och är hemma tillsammans och fixar och planerar åt bebis. Nu har jag börjat blogga lite smått, så det går att läsa ifrån denna period ungefär. Vi går till barnmorskan och det är så spännande att höra hjärtljud. Varje spark är spännande och blir så glad av att tänka på våran bebis. Jag har det jobbigt med fogarna och börjar begränsa mig mer och mer.

Augusti

Mamma och jag åker till Ullared. Shoppar 2 dagar så vi hyr en stuga och sover kvar en natt. Kan inte gå pg a fogarna när vi kommer hem. H mumlar ”vad var det jag sa” men jag är envis. Jag ville shoppa bebissaker på Ullared och vi hade trevligt. Även om jag inte kom ut ur bilen när vi väl var hemma. Mamma och jag pratar mycket om ”tänk nästa sommar” då är bebisen här.

Vi börjar föräldrarkurs och börjar träffa trevliga par som ska ungefär samtidigt som oss. Då jag är rädd inför förlossningen så går vi även en profylaxkurs tillsammans. Jag börjar att sälja kläder för Me&I, perfekt just nu i mitt liv. På det viset har jag lite jobb som jag själv kan lägga upp efter hur mycket jag orkar.

September

Nu är det jobbigt att vara gravid. Känns mest som man går och räknar ner tills bebisen ska komma. Jag har gjort en gravidlista som visar lite på hur jag har det med krämpor. Vi går på föräldrarkurser, BM besök och jag Me&I träffar. Åh vad jag längtar tills bebisen kommer. Är så nyfiken på den lilla.

Oktober

Nu är det inte kul längre. Halsbrännan tar kol på mig, foglossningen tar kol på mig, kissnödigheten på natten tar kol på mig. jag börjar svullna och känner mig STOR som ett hus och TUNG som en elefant. Förvärkarna är starka och jag har det jobbigt. Längtan efter bebisen är det som får mig att stå ut. Skulle någon fråga mig här om hur det är att vara gravid hade jag inte behövt att svara med ord. Jag hade kunnat visa det med mitt ansiktsuttryck. Händer, fötter och ansiktet svullnar upp på slutet. Nej, nu är jag redo för förlossning.

November

1 november var beräknad förlossning. 4 november sätter det igång, se förlossningsberättelse. Sedan tar livet en tvär vändning. Kärleken till min dotter går inte att beskriva med ord.

December

Visst är det jobbigt med en nyfödd bebis. Sömnbrist, amningsproblem, hormoner som spökar och hela ens vardag är upp och ner. Men den starkaste känslan i allt detta är kärlek. Kärlek som inte kan mätas med något annat. Utveckling hos denna underbara människa som sker varje dag. Ett leende, ett joller, ett ansiktsuttryck. Tänk att två vuxna personer kan bli så trollbundna vid en liten bebis. Allt sker för första gången och första julen och nyår har precis passerat. Inför det nya året känner jag så stor spänning, att få göra denna resa med min familj. Jag är mamma till Alvora och vi har framtiden tillsammans att vänta.

April

Hemma från Mexicos vita stränder och härliga sol. Ska på besök hos barnmorskan. Det ska tas blodprover och annat. Jag hatar blodprover och blir nervös. Får ett tråkigt besked på jobbet att butiken i Västerås ska stängas. Blir erbjuden en tjänst i Stockholm på huvudkontoret och har svår beslutsångest. Efter många turer fram och tillbaka tackar jag nej. Jag jobbar för det företaget jag vill arbeta för och har gjort så i många år, men det känns inte rätt. Mår dåligt med illamående och vet inte om detta är tiden i livet jag vill satsa 110% på karriär. Att pendla till Stockholm just nu är inte vad jag vill. Jag tackar alltså nej. Gravid och nu utan jobb, inte vad jag planerat för framtiden. Jag har bra avgångsavtal iallafall som matchar tiden som bebisen är planerad.

Jag får en blödning och smärta i magen. Detta sker på jobbet och jag ligger på golvet i personalrummet och tänker dystra tankar. Tårarna rinner och jag är säker, jag får missfall. Får tid på kvinnokliniken samma dag och ringer H. Det brister för mig och jag bara gråter, han åker från jobbet på en gång. Jag är så säker, missfall. Vi har precis gått in i vecka 13 enligt mina beräkningar. På kvinnokliniken görs ett vaginalt ultraljud. Jag vill knappt kolla på skärmen, kollar H i ögonen. Tårarna rinner hela tiden. Läkaren säger att han kan se att jag har haft en blödning. Minuterna innan vi får besked om bebisen lever eller inte, är hemska. Tiden står stilla. Läkaren säger något i stil med ”vi får se hur det ser ut, om hjärtat slår eller inte”. Det är en bebis på ultraljudsskärmen! Och den sprattlar och gör volter. H blir så glad, ”Anna se hur den sparkar”. Jag har varit så säker på missfall att jag knappt kan bli glad. ”Är det säkert att den lever?” frågar jag och får se hjärtat och även hur den lilla bebisen sparkar. Vi får en bild på våran bebis. Blödningen har troligtvis uppstått då moderkakan ligger lågt. Varför jag har haft kramper i magen och så ont vet man inte.

Illamåendet fortsätter och jag spyr mer än någonsin. Ska inte illamåendet avta vid vecka 12? Det har alla sagt till mig. Det blir inte bättre, det blir sämre. Jag ligger mest på soffan helt utmattad och H får serva med spyhinkar och dryck.

Maj

Tävlar lite med Bobby igen. Blir fortfarande helt färdig och yr av att springa på agilitybanan. Men vi har tränat hela hösten, vintern och våren så nu vill jag tävla.

Butiken stänger igen. Känns trist och tråkigt. Äskade mitt jobb, det var det jag ville göra. Vi tjejer som arbetat ihop bestämmer oss för att åka på en resa tillsammans.

Så veckan efter att butiken stänger åker vi till Alicante, Spanien. Tyvärr kunde inte Lena följa med, men 4 är vi som åker. Hotell precis vid stranden och i centrum. Jag mår fortfarande illa och är tröttare än vanligt. Vi har en supertrevlig weekend och njuter av solen. Magen känns så stor, men är fortfarande så att folk har svårt att avgöra om jag är gravid eller rund om magen. Jag tycker det är solklart att jag har gravidmage vid den hör tiden och har sedan några veckor tillbaka börjat med mammabyxor. Medan de andrar kan njuta av gott vin och tapas får jag hålla mig till cola. Frågorna är denna osten pastöriserad? Tror ni jag törs smaka parmaskinkan? haglar och spansk tapas är inte gjord för denna typ av frågor.

 

Nu är det dax för rutinultraljudet. Nästan så att jag inte har vågat glädja mig för mycket efter blödningen fram till ultraljudet. Allt ser bra ut. Blir flyttad ett par dagar bakåt i tiden från mina egna beräkningar. NU kan vi berätta för alla. Känns underbart att se våran lilla bebis på skärmen!

Illamåendet avtar mer och mer, underbart! Men varför har jag så ont i rumpan/benen/ryggen? Foglossningen startar, och nu får jag lära mig vad smärta är. Vissa nätter kan jag inte vända mig i sängen, har för ont i fogarna. H får hjälpa mig till och på toaletten för jag har så ont. Jag börjar redan nu begränsa mig i hur och vart jag kan gå.

Januari

Året startades med en iskall vinter. En vinter med massor av snö och ordentlig kyla. Samtidigt är det oroligt i Egypten och vi har MASSOR av jobb att göra som resesäljare. Jag jobbar över massor i januari och man får verkligen veta att man lever, när resor ställs in och ombokas. Denna månad slutar jag med p-piller. Jag och H har börjat att prata om detta med att skaffa barn. Jag berättar för H att jag tror inte att jag kommer påbörja någon ny karta på p-pillren. Lika bra att kroppen får börja att ”fungera” igen med ägglossning och mens. Har ätit p-piller i många år och jag har hört att det ofta tar ett år innan kroppen fungerar som den ska.

 

Februari

Tycker att jag känner av graviditetssymptom. Men det kan väl inte vara möjligt!? Tar ett graviditetstest som visar ”inte gravid”. Nej det var väl det jag tänkte, resonerar jag. Men det känns konstigt i kroppen. Kanske är det så för att jag har slutat med p-piller. Även denna månad är en hektisk månad på jobbet. Jag jobbar helg och minns hur jag valde att inte äta min lunchlåda, jag känner mig lite illamående. Åker till min syster på jobbet, Statoil, och där brukar jag ibland få mig en korv med bröd eller liknande. Försöker äta korven men säger till henne att jag är hungrig men mår samtidigt illa. ”Du är kanske gravid!?” säger Ida då. Nej det tror jag inte, säger jag. Har inte berättat för någon att jag slutat med p-piller. Jag tror knappt H har förstått att jag faktiskt slutat med dem, även om vi pratat om det.

Jag har en stickande känsla i livmordern, kan inte förklara känslan. Ligger framför tvn på lördagskvällen och säger då till H att jag tror nog att jag är gravid. ”Ja ja, säger han”. Tror nog mer att jag är hypokondrisk. På morgonen den 20/2 smyger jag upp på på morgonen och tar ett nytt graviditetstest ”gravid 2-3” står det! WOW, jag är gravid! Tar med mig gravtestet till H som sitter framför tvn. Räcker fram det till honom med skakande hand. Vi är båda överlyckliga och chockade, vi ska ha barn! Vi berättar för våra familjer på en gång. Kändes som något vi ville dela med dem. Däremot berättade vi inte för övriga förens efter vecka tolv och facebook efter ultraljud och några veckor efter det. Jobbet var jag tvunget att berätta för. Jag spydde redan och mådde riktigt dåligt, lika bra att dom vet varför. Är orolig att det inte ska stämma att jag är gravid. Så inom de närmaste dagarna hinner jag ta 2 till tester bara för att vara säker. 3:e testet vågar jag tro på!

Mars

Har en resa till Mexico inbokad med en gammal reseledarkollega. Vi ska träffa gamla kollegor och dansa till reggaeton och festa står på det planerade schemat. Jag skickar ett sms och förklarar att jag kommer nog inte kunna festa som planerat, vill hon fortfarande åka? Det vill hon. Jag mår fortfarande dåligt och illa hela tiden, vill/vågar jag åka? Vill inte svika våra planer så bestämmer mig för att jag ska försöka åka som planerat.

Bobby och jag tävlar agility. Men jag mår illa och har vätskebrist så jag är nära att svimma. Får avbryta och åka hem och vila istället.

Mexicoresan går av stapeln. Vi åker första klass på flyget och jag får inte dricka alkohol, Sari har kul åt detta. Vi får in ostbricka och jag frågar om opastöriserade ostar, flygvärdinnan vet inte och jag står över. Sari och jag kommer fram till att det är bättre att åka första klass när man inte är gravid. Jag klara flygresan utan spyor, men fy vad illa jag mår. Vi har det underbart i Mexico med sol och bad. Och det blir en lugn resa för mig. Går hem tidigt på kvällarna för jag är så trött, kan inte hålla ögonen öppna. Är ett hemskt sällskap vid middagarna. Är inte sugen på något. Matos får mig att bli grön i ansiktet. Beställer ibland in en dessert istället för mat, kan inte med att äta. Sari säger att hon tycker synd om H, om det är såhär att äta med mig. Känns underligt att gå ut med ett helt gäng reseledare och beställa in vatten eller sprite.

Jag åker och ser Chichen Itza. Snorklar bland rockor och stora baracudor och shoppar i Cancun. Detta är veckorna 9-10 i gaviditeten och rädslan för missfall är såklart stor. H är orolig, såklart, att det ska hända något när jag är så långt borta. Men jag ser till att njuta efter denna efterlängtade resa och vi har två härliga veckor tillsammans i ett underbart land!