Senaste veckorna har jag tveklöst slagit världsrekord i sämst i nattning.
Jag ”nu måste denna bok vara slut någon gång. Om den inte tar slut kommer jag somna och tappa den i ansikte på både barn och mig”
Jag ”väcks av min egna snarkning och inser att barnet inte ens är kvar i sängen”
Jag ”förbereder mig inför nattning med Berocca boost, kaffe och uppvakningsalarm”
Om (högst otroligt) jag lyckas hålla mig vaken under det varma täcket och snosande barnet, går jag glatt till tvn. Lurar Henric att vi tillsammans ska ha en mysig kväll. Sommar till introt till filmen eller serien.
Fy fan vad man har blivit rolig på äldre dagar. Om jag tidigare i livet gett sken av att vara en rolig partypingla, kan man känna sig lurad nu. Nu ska jag väcka Henric som snarkar i Marius säng. Living on the edge!
