Jag har min värdefulla lilla familj. Har satt två barn till jorden och älskar dem mer än något. Vill ge dem allt, men samtligt lära dem att kämpa. Vill vira in dem i bomull men samtligt lära dem hur man undviker smärta.
Varje dag, varje vecka, varje månad, läser jag nyheter som får mig att fundera på hur framtiden kommer att se ut för mina barn. På torsdagen dödas 40 personer och 240 personer skadas i självmordsattacker i Beirut. På fredagskvällen sker de fruktansvärda attentaten i Paris. Det är en skolmassaker på en svensk liten ort. På min arbetsplats blir en mor med sin son mördade. Flyktingkatastrofen. Behöver jag fortsätta?
Jag vill inte läsa mer nyheter. Jag vill ta på skyddslapparna och låtsas att bubblan vi lever i är världen. Jag orkar inte ta till mig av allt det otäcka. Vill bara att mina barn har det bra! Kan inte sia om framtiden. Men funderar på om mina barn kommer ha möjlighet att upptäcka världen? Bo i hydda i Kenya, shoppa i New York, snorkla i korallrev och åka båt i Venezuelas djungel och komma fram till en indianby. Kanske är det inte något som dom vill, bara för att det var saker jag älskat att göra.
Vi har haft en mysig helg med vänner och kalas i helgen. Men det är inte utan att grubbla på världen och vad som händer omkring oss, jag går och lägger mig.
