Jag har ju redan bloggat en liten ursäkt om hur tiden inte riktigt räcker till.
Denna vecka är lite lugnare på jobbfronten. Idag var vi lediga, jag och barnen.
Vi fick äran att hänga med goda vänner. Blev bjudna på lunch och solen sken. Så tacksam över våra grannar/vänner som ställer upp i vått och torrt. Tacksam även för barnens farmor och farfar och mormor och morfar som alltid finns för oss och barnen.
Den senaste tiden har det hänt olyckor och sjukdomar som har avlöst varandra. En sjövild 2 åring som endast har två lägen. Antingen springer han fram i 200 km/h eller sitter tillfälligt i soffan. Hjärtat i halsgropen några läkarbesök för mycket. Nu behöver dessa föräldrar en liten återhämtningstid!
30 Augusti var det Loppi Event med tema höststart i Stockholm. Eftersom jag jobbar varannan helg får jag alltid komprimera ihop helgens aktiviteter. Denna gången var det party på natten och tåg till Stockholm på morgonen.
Foto: Sandra Rogers Fotagraphy
Träffade Linda S och Linda W på stationen. Ena Linda hade liksom jag varit ute på vift på natten och vi var ungefär lika trötta.
Foto: Sandra Rogers Fotagraphy
Det var modevisning för stora och små. Spännande utställare från bl.a. Panduro och Krativa Karin. I goodiebagen fick vi härliga pennor från Panduro. Väldigt uppskattat av barnen.
Jag gjorde en hudanalys hos Iloyds Apotek. Det var som att hela maskinen skrek att min hud var uttorkad. Kanske borde besöka ett av deras apotek och göra om testet (utan att ha festat natten innan) och se resultatet.
Polarn o Pyret var på plats och visa upp hösten och vinterns kläder. Jag älskar deras fodrade skaloveraller. Hoppas att barnens kommer passa i år igen, från förra året. Ett plagg som verkligen håller barnen varma och torra på hösten.
En lättare lunch serverades och timmarna sprang iväg. Första ebentet jag kände att jag inte hann allt jag ville göra och gärna hade gått nån timme till.
Vi fick en stor goodiebag med oss hem. Massor av inspiration och jag ser redan fram emot nästa Loppi Event!
Jag fattar inte, hur kommer det sig att föräldraskap gör att man blir expert på att förtränga saker.
Ta förlossningsvärkar som ett exempel. Mitt i värkarbetet med barn nummer två kom jag på att det här gör ju förjävla ont. Det här vet jag inte riktigt om jag vill göra om. Läge att komma på det då!
Ta eftervärkar som ett andra exempel. Det gör ju för tusan ont som förlossningsvärkar. Bara att ingen kommer ge dig lustgasen hur mycket du än ber om det. Istället sitter det fast en liten bebis på tutten som suger och smärtan går absolut att mäta med de först nämnda.
Sedan blir bebisen ett barn. Fyller 2 år. Barnet förvandlas till en liten djävul i fårakläder. För tvååringar kan vara det sötaste att titta på. Men låt inte skenet bedra!
Blåa ögon och lockigt hår, men jag kan skrika högre än du tål!
Trots. Nej. Kan själv.
Jaha. Tålamodsprövning. Låt barnet lära sig! Men jag vet att han inte kan hälla upp juicen själv från 2 liters förpackningen. JAG VET! Katastrofen är ett faktum. Ilskna utbrott när barnet får ett nej. Testar gränser. Vad händer om jag tar skeden och kastar den rätt på mammas glasögon när hon säger nej till juicen? Vid det här laget vet nog mitt barn att han inte får hälla upp juice iallafall.
Men att orka vara konsekvent hela tiden? Är du det orkar jag inte veta om det. Du klär på barnet för att upptäcka när ni väl ska gå att han valde bort stövlarna och tog på sig skinnmockasiner istället. Okej, ta dom då! Men kom inte till mig och klaga när du är blöt! Dumt att säga så, vem annars ska barnet klaga till?!
Just där och då. Med juice på golvet och en gaffel i ögat, kan det kännas tufft. Men när Djävulen i fårakläder lägger huvudet på sne, sträcker fram sin hand och klappar din kind. Samtidigt som ljudet mamma med den lenaste röst och kramar dig, då har du redan förträngt trots.
Nu är det över. Nu är det gjort. Marius har opererats och tungbandet är klippt!
Som jag har fasat för narkosen och ingreppet. Har inte vetat vad jag kunde förvänta mig. Hur skulle det gå? Med facit i hand, jag är så glad att vi gjorde det!
Lyckligt ovetande om vad som snart ska hända
Kl 7.40 hade vi fått tid att vara på sjukhuset. Marius skulle vara fastande från mat och dryck sen kl 24 dagen innan.
Först togs vikt och vi fyllde i ett formulär. Läkaren lyssna på hjärta och lungor. Sedan fick vi vänta tills klockan blev 10 innan det var våran tur.
Henric gick med in till narkosläkaren och jag satt kvar i väntrummet. Bara en förälderfick vara med inne vid narkosen. Jag satt kvar själv utanför. Tårarna rann. Vad gör dom med min lille kille? Är han rädd? Ledsen? Kommer allt gå bra?
Henric får trösta mig. Sedan dröjer det ca 5-10 min och vi får komma in i rummet där Marius vaknar. Han skriker och befinner sig i ett halvvaket tillstånd. Jag bär upp honom i famnen. Han är blodig kring munnen och är väldigt ledsen.
Vi sitter i det rummet vi har blivit tilldelade. Skriket minskar i takt med att han kvicknar till. Vi kollar på My little pony på mobilen. Snart är han som vanligt och skrattar igen. Upptäcker plötsligt sin tunga. Den som han aldrig har sett förr.
Redan på sjukhuset äter han en glass utan problem. När vi kommer hem äter han 4 mackor innan vi somnar helt utslagna alla tre.
Han verkar inte ha haft ont efter ingreppet. Redan direkt blev talet tydligare och han kan nu rengöra sig med tungan på tänder och läppar.
Allt jag känner är att det var verkligen värt att göra detta!