En dag i veckan frågade en kollega:
– Tänkte fråga dig som har barn, vad är man rädd för när det gäller barnen?
-Allt!
-Allt? Typ mobbning?
Allt! Att en bil ska köra på dom på parkeringen. Att dom ska sätta sin macka i halsen. Vid vatten är man ständigt livrädd att dom ska drunkna. Att det ska börja brinna på natten och du ej får ut dom. Att ett fönster står öppet och dom ramlar ut eller att någon glömt barngrinden öppen ner till trappen. Det finns eluttag, fallhöjder och klämrisker.
-Fan, låter jobbigt.
-Mobbning har jag inte börjat oroa mig för ännu, men det kommer.
Kidnappare, pedofiler och mördare.
Ovänner, mobbning och utanförskap.
Sjukdomar.
Listan tar aldrig slut. Sedan jag blev förälder är oro en del av livet. När barnet ramlar får du fysiskt ont i din kropp innan barnet landar. När telefonen ringer och det är förskolan som söker dig hinner ditt hjärta stanna, innan du vet vad dom vill.
Men såklart är det värt det. Ett liv utan sina barn går inte ens att föreställa sig. Att se sina barn göra framsteg i livet blir plötsligt det viktigaste och mest fantastiska.
Att bygga en bra relation och se världen från deras ögon. Att skapa minnen ihop. Ja, det är värt all oro. Och nej, det går inte att hindra den.
