Är det den smälta snön Alvora drack ute från trehjulingen eller är det vinterkräksjukan? Nu har min stora skräck slutit sin klo runt oss. Jag ber till högre makter ”låt Marius slippa, låt Marius slippa”.
Men jag antar att vi lär veta om det är en smittbar magsjuka. För en kräka råkade hamna över pappa och lillebrorsan. Själv blev den vakennatt med kräkhinken och att hålla hennes lilla hår. Låt det gå snabbt. Låt det vara snön. Låt bli att smitta.
I helgen har jag konstaterat 1 sak.
1. Jag är inte 18 längre.
Jag var på tjejkväll med vin och drinkar. Utgång på krogen (första gången på länge) och trevligt sällskap. Men hjälp vad trött man blir. Anmälde mig frivilligt till att lägga Alvora på dagen, med orden väck mig innan hockeyn. Somnade innan Alvora vid kvällsnattning. Blev väckt och förflyttade mig till soffan och sov vidare.
Trevligt söndagshäng har vi haft idag hos Rebecca, Tobbe och Rasmus och mammorna röstade fram förslaget pizzalunch.
Ja, helt galet konstigt ser det ut här i bloggen. Jag tryckte på aktivera när jag var inne och tittade på nya temat. Det var som att trycka på radera allt. För det går inte att gå tillbaka. Så detta är det nya utseendet. Antar att jag bara får gilla läget och vänja mig. Nu är bloggen anpassad till plattor och mobil. Men inte till mig.
Att städa är inte min favoritsak på to-do-listan. Men man bör städa. Speciellt när hela vintern är regnig och man har valt att skaffa sig barn. Barn sitter i barnvagn som vi drar in i hallen. Barn lär sig att gå. Barn lär sig att gå tidigare än dom lär sig att man ska ta av sig sina skor i hallen. Barn kan bli trotsiga. Fast skitiga kläder fortfarande är på, kan barn kuta in i vardagsrummet och lägga sig där och sprattla i protest.
Sedan har vi valt att skaffa hund. Ja, det är galet men det valde vi. Hundar är svåra att lära att inte följa sina reflexer. Jag brukar skrika neeeej när jag ser att Bobby tänker ruska av sig ett kilo gruspartiklar på olämplig plats. Han tittar på mig, och skakar sig. Effektivt rasar det av grus och smuts.
Sedan har vårat äldsta barn alltid varit jäkligt driftig. Hon ser liksom lösningar på problem i en illers framfart. Hon har små barnstolar som sitt starkaste vapen i köksområdet. Då når hon allt. Då kan mamma och pappa sluta vara oroliga för tunga lyft. Jag tar det jag vill. Jag gör det jag vill. Ibland vill hon slicka på köksfönstret medan hon väntar på att pappa ska komma hem från jobbet. Ibland vill hon hjälpa till! Det innebär bara katastrof när Alvora så snällt och bestämt ska hjälpa till. Allt kan hända, allt händer. Och det går alltid snabbare än vad man hinner parera.
Idag åt hon Marius grötpulver i pulverform. Hörde någon som plötsligt var nära att kräkas i köket. Det sprutade ut saliv blandat med grötpulver. Jag bar upp henne och sprang till handfatet i badrummet. Hjälpte henne att dricka vatten och få ut pulver, som tydligtvis var riktigt äckligt att fylla hela munnen med. Hennes första kommentar när hon äntligen kan prata igen: Marius mat, inte min!
I mitt nästa liv ska jag vara med avskalad och ha mer ordning. Jag ska inte ställa frågan vilken mössa vill du ha. Jag ska inte ens kunna tänka tanken, vilken mössa ska han/hon ha? Det ska vara: Nu ska vi ta på din mössa. Det är mitt nästa liv. Det finns bara en, ingen låda med mössor.
Okej, åter till rubriken, städa bör man. Men det är liksom ingen vits. För för låt det gå ett ögonblick så är det ogjort!