Tänk att alltid när jag ska iväg på något blir det panik med mina kläder. Först packar jag barnens mat/ombyten/blöjor och allt vad det kan tänkas behövas.
Sedan ser jag till att två barn har kläder på sig. Redo att hoppa i ytterkläderna. Då börjar jag fundera på mina egna kläder.
Här börjar ett galet maraton. Jag prova klädesplagg efter klädesplagg. Ropar argt till Henric att jag för tjock. Jag har inga kläder!
Tillslut har jag något på mig och blir redo att springa ut. Efter mig lämnar jag ett hem i kaos. En garderob ligger utspridd på olika platser i huset, inget på sin plats.
Igår började jag min stressattack. Men då kommer Alvora Mamma ha den, mamma inte ta av den. Alvora står stolt vid mig och jag tror hon tycker vi liknar varandra. Hon står lite stolt i spegeln och håller sin tunika mot min. Eller om hon helt enkelt börjar förstå att det är lika bra att bryta redan här. Hursomhelst, vem kan motstå en tvåårings önskan att man inte ska ta av den? Inte jag!
