Tidigt i morse så vaknade jag av barngråt. Plockade upp Alvora ur spjälsängen och hade henne hos mig. Trots det så grät hon säkert i 10-15 minuter. Långa minuter. Jag fick aldrig kontakt med henne, jag tror aldrig hon var vaken. Tillslut tystnade hon igen i mina armar medan jag sjöng Vyssan lull. Hon har gråtit i sömnen förr, men då har det varit lite snyftningar. Ingenting emot detta.

Kanske är det senaste veckornas många aktiviteter som gett mycket intryck. Det märks också på henne att hon är inne i en period där separation blir jobbigare. Hon vill gärna kunna se mig eller pappa H hela tiden.

Idag har Alvora badat ute, för första gången. Hon plaskade som bara den och en uppblåsbar pool står på inköpslistan 🙂

Äntligen har hon kommit på hur man tar sig framåt. Hon krälar sig fram med en rolig stil. Tidigare har krälningsförsöken endast gått bakåt, men nu går det fram. Inte snabbt, men Bobby får se upp. Och det krävs helt klart mer av oss nu när hon befinner sig på golvet.

Ofta ställer hon sig upp på alla fyra och svajar omkring, precis som hon inte vet vad hon ska göra med armar och ben när hon kommer i den positionen.