Ni som följt bloggen ett tag vet att jag hade väldiga problem med amningen i början. Mjölk som inte rann till på en gång. Det resulterade i en hårt sugande bebis och sedan blåsor och sprickor på bröstvårtorna. Kämpade med salvor, vårtskydd och pumpning i flera månader. Det var blodigt och fick sedan svamp på och i bröstvårtorna. En smärta som inte kan beskrivas, kändes som om det brann i brösten. Jag ville så gärna amma. Så trots all smärta kämpade jag på.

2 medicinkurer för mig och en för Alvora för svampen. Dom ville prova andra mediciner på mig för att se om det blev bättre. Jag sa att nu får det vara nog. Nu slutar jag. Och på ett magiskt sätt så gick det bara bättre och bättre efter jag bestämt att jag slutar. Ett tag var det nästan uteslutande bröstmjölk.

Men då produktionen kommit efter lite pga alla problem fyllde jag på med ersättning hela tiden. Jag ”delammade” eller ”hobbyammade” ganska länge. Ammade på nätter och morgonen och mer ersättning på dagtid.

Nu har jag sakta dragit ner på färre och färre tillfällen, och har jag inte ammat något alls på flera dagar. Det gick snabbt att trappa ner och när jag var kvar på 1 amning om dagen slutade det spänna i brösten ganska snart. Så nu ammar jag inte längre. Tycker det känns skönt att bara göra en sak. Bara ge ersättningen eller gröt/pure. Att slippa ett moment till i matningen.

Men visst känner jag ett sting i hjärtat av saknad. Ska jag inte inte amma henne någonsin igen? Ska hon inte göra det ljudet eller rörelsen något mer, som hon bara gjorde när jag ammade? Flinet hon hade när hon kikade upp på mig när hon ammade, så att mjölken rann i mungipan. Nej, nu är det nya ljud och miner som utformas. Att göra pruttljud med munnen precis när man ger en sked gröt är också charmigt. När hon hårt håller flaskan med ersättning och trycker den in i munnen. Hon börjar bli stor våran tjej. Vet att det tjatas om detta men tiden går så fort! 

 

 

 

 

 

 

 

 

Liten sover hos mig på BB.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är hon för stor för att vilja sitta i sin babysitter. Så mycket som vi har använt denna. Nu vill hon sitta själv! Såklart!

Nu har vi börjat med planerna inför dopet.

Hittills har vi bokat kyrkan.

Min mamma ska hjälpa mig att göra inbjudningskort. Hon är väldigt duktig på att skapa saker och kan göra fantastiskt fina kort. Mamma är också duktig på att sy. Så hon ska sy dopklänningen. Vet att hon har köpt ett sidentyg till underklänningen. Ska bli spännande att se resultatet.

Inbjudningslistan är snart klar och sedan är det planering kring mat och fika. Vi funderar också på om vi ska vara hemma hos efter ceremonin eller i kyrkans församlingsgård. Men det lutar åt att vara vara här hemma, även om det blir lite mer jobb. Känns mysigt med kalas i trädgården!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Såhär fina kort har mamma skapat tidigare

Babysittern börjar Alvora bli för stor för. Hon vill så gärna sitta upp hela tiden och i babysittern kan hon liksom kasta sig framåt (nu sitter hon såklart fastspänd). Jag skulle ta en dusch och la henne på sin filt på golvet och hoppade in. Hörde att hon var lite kinkig så jag skyndade på. När jag gick ut var hon störtledsen.

Hon hade vänt sig och låg på mage. Hon hatar att ligga på mage. Men hon har inte vänt sig tillbaka utan ligger såhär och gråter. Jag plockar upp henne och hon är otröstlig. Tårar och snor rinner och hon spyr en massa. Efter en flaska mat och ligga i famnen en stund lugnar hon sig. Stackars liten. Det här var visst värre än sprutan igår, för oj vad ledsen hon var.