Förlossningsberättelse – så som jag upplevde den mest värdefulla dagen i våra liv
Onda förvärkar plågar mig cirka en vecka innan det är på riktigt. På torsdagen den 3/11 tror jag att nu kan det nog vara på G. Men ännu en gång så avtar förvärkarna. På torsdagskvällen känner jag mig konstig i magen med gaser och springer några gånger på toa. Frågar mig vad jag har ätit för konstigt. Har inte så mycket förvärkar på kvällen när jag går och lägger mig. Innan H somnar säger han, ”väck mig kl 4 inatt och säg att det är dax”, och vad rätt han hade.
4/11
kl 04.15 vaknar av hemsk magknip. Jag tror att det är magen som spökade igår som fortsätter krångla. Jag går upp på toaletten men det verkar inte vara det. En ond molande värk som påminner om magknip vid magsjuka blandat med mensvärk fortsätter komma. Jag inser att värken kommer med några minuters mellanrum, aha så detta är riktiga värkar! Jag väcker H och säger till honom att han inte ska till jobbet idag. Vanliga fall går han upp kl 05.00. Värkarna börjar bli jobbiga vid klockan 5 och H hämtar vetekuddar som inte kan bli nog uppvärmda. Han hämtar också petflaskor fyllda med hett vatten. Ringer förlossningen för att få lite tips om vad jag ska göra emot smärtan. Ta 2 alvedon och en dusch, var svaret och jag lyder det. Medan jag står i duschen i rykande hett vatten åker H med Bobby till hundvakten. Nu får jag diarré och värkarna blir ondare och ondare. H kommer tillbaka strax efter kl 06.00 och vi lägger oss i sängen. Jag försöker att andas igenom värkarna men det gör ont nu. Jag säger till H att hämta ett madrasskydd om vattnet skulle gå, dessa har vi fått av min granne.
Kl 07.15 går vattnet i sängen. Det blir som ett knäppande ljud när vattnet går. Jag är säker på att H måste ha hört ljudet, men det har han inte. Nu gör det ont. Värkarna kommer mycket tätt och blir bara starkare och starkare. Jag ringer igen till förlossnignen. Har svårt att prata med dem då jag har värkar väldigt tätt. Det är bara att komma in får jag till svar. H börjar stressa runt som en iller. Han ska packa ihop de sista grejerna medans jag knappt kan ta mig ut från toaletten. Har så ont när jag får värk att jag står och håller mig i handfatet och tittat mig själv i spegeln för att andas rätt. Tillslut säger H att jag måste klä på mig så vi kan åka någon gång. Så jag försöker förmedla vad jag vill ha för kläder mellan värkarna. Ringer mamma som jag har lovat. Hon och jag ska till Barkarby idag så jag hinner säga att jag inte ska med och vattnet har gått. Sedan ger jag telefonen till H som får avsluta samtalet. Hinner slänga iväg ett snabbt blogginlägg.
08.45 tar jag mig till bilen. Inser att det gör för ont för att sitta i framsätet. Kan inte sitta upprätt. Jag förflyttar mig till baksätet och ligger ner i bilen. Säkerhetsbältet kan jag inte ha på mig. Säger till H att inte köra fort i kurvor. Att inte köra i gupp och helst inte i rondeller. Stackarn försöker göra rätt men jag har så ont nu att inget kan bli rätt. Väl inne i Västerås får H inte köra mer an 20-30 km/h genom rondeller och farthinder. Enligt honom så har vi nu långa köer efter oss. Jag ligger nu med en spypåse och vid varje värk hulkar jag mig. Smärtan i värkarna tar över så all rädsla jag känner inför det som komma skall får inget utrymme. Har fullt upp att ta värkarna så rädslan infinner sig inte.
09.15 Inskrivning förlossningen. Jag har ONT när vi kommer in så jag kan knappt stå upprätt vid disken. Hittar såklart inte de papper jag ska när jag har så ont. Vad jag tror är H masserar mig långt ner i ryggen och jag slår bort händerna. Inser sedan att det är en av personalen på förlossningen som ville vara snäll… Vi får direkt gå in till ett förlossningsrum, trodde vi skulle till ett undersökningsrum innan. Jag vill inte sitta eller ligga när värkarna kommer utan får snart in ett gåbord så jag kan stå upp.
Vid ca kl 10.30 provar jag lustgas. Tycker det är lite läskigt och smakar illa. Gillar inte masken och andas inte in mycket gas. Man föröker att undersöka mig men jag spänner mig så mycket att de kan inte avgöra hur mycket jag är öppen. CTG fångar inte upp värkarna så de tror att jag inte är öppen så mycket. Blir flyttad till ett annat rum där jag tror de lägger folk som blir kvar länge på förlossningen.
Ca kl 12.00 trycker jag på knappen. Nu står jag inte ut utan smärtlindring. Den BM jag har då säger att det är svårt att ge mig rätt smärtlidring när de inte vet hur mycket jag är öppen. Jag vill ha vad som helst bara jag får något. Får en spruta morfin i benet och jag bara väntar på att smärtan ska avta något. Jag blir trött mellan värkarna och somnar nästan. Men värkarna blir bara mer och mer intensiva. Efter ca 1 timme ringer jag på klockan igen och säger att jag måste få något starkare mot smärtan. BM informerar nu mig att morfin kan göra att värkarna blir mer intensiva. Och jag som har legat och väntat på motsatsen. Hon pratar också om att det troligen bara är förvärkar jag har. Jag blir förbannad och förklarar för henne att förvärkar har jag haft i veckor, det är inte detta! Jag börjar känna att jag knappt kan ta värkarna längre utan att få panik. Det är intensivt och gör väldigt ont. H sitter vid min sida hela tiden och försöker få mig att klara vaje värk. Jag är glad för att jag har gått profylaxkursen tillsammans med H för det är nog tack vare andningen som jag inte tappar kontrollen. Jag går in i mig själv och tänker att jag bestiger ett berg. Ondast gör det när jag når toppen för att sedan lätt gå ner igen.
Ca kl 14.00 får jag känslan att en ängel uppenbarar sig i rummet. Det är skiftbyte och ”min” BM gör entré. Jag minns att hon pratade med snäll röst och var verkligen vacker. Hon förklarar att hon vill undersöka mig. Trots att jag har så ont så får hon mig att slappna av och jag är öppen 5 cm.
Nu får jag flytta tillbaka till förlossningssalen. SKRIKER nu att jag vill ha någon smärtlindring. Lustgasen blir åter introducerad och den här gången slukar jag gasen som om det vore godis. Tror inte jag släpper masken efter detta, det blir min räddning. Jag vill ha epidural, men pga av morfinet måste vi vänta en timme. Jag andas och andas i masken och det är skönt att bli snurrig i huvudet så jag slipper känna varje värk lika intensivt. Börjar tappa greppet nu om allt som händer runt mig.
Ca kl 15-16 kommer narkosläkaren och börjar förbereda för epiduralen. Jag som normalt är rädd för nålstick bryr mig inte när droppen sätts, eller att det snart ska in en slang i min rygg. Jag har börjat att få krystvärkar och har intensiva värkar. Lustgasen gör att allt är lite snurrigt. Jag har svårt att ligga som man ska för att sätta epiduralen. Värkarna är så pass intensiva att jag har svårt att ligga ner alls. Hör en massa röster som säger till mig att gör si och gör så. Fattar inte vad jag ska göra. ”Skjut ryggen som en katt”, säger narkosläkaren. I min värld fattar jag inte alls vad han menar. Jag gör en rörelse med ryggen och får förklarat att nu svankar jag, det är motsatsen till kattrörelsen. Tänk om han sagt att det var så han menade istället. Allt mitt fokus ligger nu på att inte krysta. Varje värk kommer reflexen att krysta men BM säger att jag ska försöka att låta bli.
Ca kl 16-17 är nu öppen 10 cm. Får fortfarande inte krysta och det är hemskt att ta värkarna och samtidigt ”inte” krysta. Jag frågar varför inte epiduralen tar bort smärtan, och får förklarat att den tar inte bort krystvärkarna. Synd att jag hunnit börja krysta när jag väl fick den då. Säger till H att snart kommer den här ungen komma ut även om jag inte får krysta, jag kan inte hålla emot.
Ca kl 17-17.40 BM är nu mer på vårat rum. Känns trygt då jag vet att det snart är nära. Hjärtljuden går ner och man tar ett blodprov från bebisens huvud. Bebisen mår bra och nu får jag krysta. Känns så skönt att slippa hålla emot hela tiden. Jag hinner tänka att snart kommer jag att föda fram ett barn. Klarar jag det här verkligen? Jag är väldigt rädd att spricka och BM har på en olja som ska göra det lättare för bebisens huvud. Jag ser tårar i Hs ögon när BM ger mig instruktioner hur jag ska hålla för att få mest kraft i krystvärkarna. H har sagt i efterhand att det är nu han inser att våran bebis snart ska komma. Jag har ju vetat det i flera timmar vid det här laget. Vi har sett på ”En unge i minuten” då paren spelat spel och ätit mat medans de väntar. H tycker att allt har gått så snabbt. Det har inte varit läge för några spel. Jag har inte hunnit dricka alla goda drycker som de har gjort på TV. Tror jag max har slurpat i mig ett glas vatten vid denna tidpunkt.
BM säger att nu ser hon en massa hår. Skit tänker jag, nu är det nära. Jag får en krystvärk och BM säger åt mig att ta i allt jag kan. Jag tar i och krystar. Det bränner som om det brinner mellan mina ben. Och just då säger BM till mig att sluta krysta och vänta på nästa krystvärk. Denna minut(?) är det riktigt jobbigt. Jag andas som vi tränat på profylaxkursen och BM säger att det är bra att jag andas så. Jag får en ny krystvärk men vet inte om jag får krysta, men BM säger att jag får det. Jag tar i och min kropp har en otrolig styrka. Hela bebisen kommer med nästa krystvärk. Det är en sådan känsla när hon kommer. Jag klarade det! Jag födde ett barn. Oj vad det gick fort säger BM.
H torkar tårar och jag behöver någon minut att bara få tillbaka andning och ett grepp om verkligheten. Jag har bett H att inte säga om det är en flicka eller pojke. Jag vill se själv. Men navelsträngen är så kort att jag får inte upp bebis på bröstet direkt utan han/hon ligger ganska långt ner på magen. Jag hör bebisskrik som låter som de sötaste små skrik jag hört. Nu börjar mina tårar rinna när jag hör min bebis. Är det en tjej eller kille frågar jag och H säger att det är en tjej. Mina tårar rinner i floder, det visste jag hela tiden att det var. Jag har sagt det under graviditeten att jag tror det är en tjej.
Navelsträngen klipps efter några minuter och jag får upp henne på bröstet. Känslan går inte att beskriva. Min bebis, våran bebis, som har bott i min mage så länge ligger nu hos mig. Hon är helt perfekt säger jag till H medans mina tårar rinner. Hon är inte alls ful. H och jag beundrar henne och hon är verkligen perfekt. I denna sekund känner jag att bebis och H är det enda som betyder något för mig.
BM klämmer mig på magen för att moderkakan ska komma ut. Det är inte det man vill efter en förlossning men hon förklarar att hon måste. Det känns knappt när moderkakan kommer någon minut senare. Sedan ska jag undersökas för att se om jag spruckit. För mig känns det som jag väntar på en dödsdom. Detta är något jag verkligen har fasat för. BM förklarar att det ser fint ut men hon måste sy några stygn. Jag gråter och vill inte. Men hon lugnar mig och förklarar exakt vad hon ska göra. Jag får lustgas och bedövningsspray, vill inte ha någon spruta. 3-4 stygn sys och det är obehagligt men gör inte ont. Nu har jag klarat av det också, två fasor på en dag.
Vi blir lämnade i rummet och beundrar våran skatt. Det är ett otroligt känsligt ögonblick när vi inser att nu är vi en familj. Jag är så stolt över mig själv som har klarat av det. H säger att han är så stolt över mig. Du grät inte, skrek inte och blev inte arg, säger han. Jag säger att det var inte så farligt som jag trott, och vi pratar igenom förlossningen.
In kommer brickan med smörgås, varm choklad och saft. Svenska flaggan står på brickan. Tänk att det är våran bricka, vi har klarat en förlossning och vi har ett barn! Jag är hungrig och äter med god aptit. H är också hungrig då ingen av oss har ätit på hela dagen.
Det är tid att mäta och väga våran lilla bebis. 48 cm lång och 3172 gr väger hon. Jag får gå på toaletten och dom vill stämma av att jag kan kissa. Efter det ska det klämmas igen på min mage. Allt ser bra ut och jag blir placerad i en rullstol med våran bebis i knät. H tar den rosa lilla nålen. Nu ska han få sätta den på tavlan. 4/11 blir rutan där H placerar nålen. Den viktigaste dagen i vårat liv!
Jag blir alldeles tårögd när jag läser de där. det påminner mkt om min egen förlossning, värkarna började runt 03 på natten vi kom också in runt 9-9.30 och ut kom han 13.15. känner så väl igen alla känslor du beskriver. Helt klart den bästa dagen i mitt liv och det häftigaste jag någonsin klarat av!
Åh blir tårögd, vilken lycka det måste vara <3
Åh jag blir oxå tårögd. Vilken fantastisk upplevelse ni fick, och tänk att du klara av det så bra. Den här dagen kommer ni att komma ihåg för alltid. Kram
Så underbart att få läsa din berättelse, jätte kul att du vill dela med dig! Nu längtar jag tills det är våran tur, även fast man vet att det kommer göra jävligt ont så ser jag fram emot det!! Så härligt att allt gick bra för er och att ni mår bra alla tre 🙂 KRAAM!!
åh vilken upplevelse! 🙂 Grattis till er fina dotter! Nu längtar jag ännu mer tills det är vår tur i feb! 🙂 ha en bra dag!
Så fint Anna! Mina tårar bara rinner när jag läser om er upplevelse. Så häftigt och så bra av dig att berätta. Många kramar till hela familjen! <3
Vad kul att läsa 🙂 känner igen mig i mycket. Att få epidural och att sy efteråt å allt det där är ju inte alls så farligt som man bildar uppfattningen om innan. Men att hinna spela spel och det fattar jag inte alls, nu var jag ju bara där i knappt 3h med Elmo, men det kändes ju som max 1h. Fast jag var visserligen öppen 6 cm när jag kom dit så det var ju typ bara att köra igång;)
Men du, du klarade det!! 😀 man känner sig som wonderwoman 😉 haha (och det kaaan fasen inte vara värre att få en spark på kulorna…. hahaha)