Liams förlossning!
Tisdagen den 25:e September gick jag ut på en ca 45 min lång promenad här runt i Älvsjö/Fruängen där vi bodde då, sedan tog jag bilen till Huddinge simhall och simmade tills jag var helt slut, vilket jag var efter 40min.
Sen när jag kom hem så tog ja mina sista krafter och gick några gånger upp och ner för trappan här hemma!
Det gjorde nog susen, kan jag tänkta mig.
Eftersom att vattnet gick 04.50 den 26:e September. Trodde på fullaste allvar att jag hade kissat på mig. Kände mig väldigt kissnödig så jag tog mig upp från sängen och i samma veva som jag ställer mig upp så börjar det rinna ner för benen. Jag skyndar mig in på toan och sitter där en stund. Efter några sekunder slår det mig – Aaaahhh vattnet har gått!
Sitter en stund till, för att jag inte vet vad jag ska göra. Ropar sedan på Marcus, som inte hör ett dugg eftersom han sover väldigt djupt.
Sätter mig på sängkanten en stund, men vill inte väcka Marcus eftersom jag inte har några som helst värkar.
Marcus vaknar till och frågar vad jag håller på med, ”han trodde jag gjorde mig iordning för att åka till jobbet”.
– Vattnet har gått, tror jag, säger jag
– Vaaa, varför har du inte väckt mig för, säger han.
– Jag ville inte väcka dig eftersom jag ändå inte har ont eller så.
Sedan ringer jag till mamma och berättar att jag tror vattnet har gått (kl. 6 på morgonen) frågar henne massa frågor om vad ja ska göra och så. Hon och Marcus ber mig sedan ringa in till förlossningen och berätta. vilket jag gör och hon frågar mig en massa frågor och bokar sedan en tid på specialistmödravården åt oss.
Jag satt mig sedan vid datorn och försökte få i mig en ordentlig frukost, medans Marcus sov vidare! Satt inne på familjeliv och skrev med lite annat folk som var vakna så tidigt!
Vi åkte sedan till Huddinge strax efter 10 eftersom vi hade en tid vid 10:50 där.
Gick lugnt upp och anmälde oss i receptionen och direkt fick vi komma in i ett rum där dom tog tempen på mig, kollade blodtrycket och tog en CTG-kurva. Fick ligga där en bra stund, dom sa 20 min först, men slutade med 45 tror jag. Mitt i allt så kände jag att värkarna började smyga sig fram!
Ajj sa jag! Marcus tittade på mig och frågade om det gör ont? Kommer inte ihåg vad jag sa, men sen kom det bara fler och fler värkar.
Under tiden vi var i det lilla rummet han Marcus både sjunga och dansa för mig, så himlans gulligt av honom. Han fick mig verkligen att tänka på annat! *Guld värd*
Fick sedan träffa en läkare som konstaterade att det var värkar jag hade och att allt såg bra ut.
Vi var helt säkra på att jag skulle få bli inlagd, men nää, vart hemskickad med ett papper där det stod: Kommer inte förlossningen igång normalt inom 48h, så sätter vi igång dig den 28:e september!
Under hela dagen den 25:e gick vi runt i affärer i Sickla köpcenter, Kungens Kurva, Globen ja vi var lite överallt! Han till och med hälsa på min mamma och käka taco =) !!!
Och jag hade värkar HELA tiden. Gick bara och väntade ut dem och allt det skulle bli värre!
Vi hann till och med att se första perioden av en innebandy match, Älvsjö mot Balrog om jag inte minns helt fel, då var kl. runt 20.
Då hade jag rejäla värkar, kunde inte stå kvar där inne så gick ut med Marcus telefon i handen och ringde till förlossningen! Hon sa kom in när det är 4-5 min emellan. När jag ringde så var det ca 7 min mellan. (Trodde jag)…Hade inte klockat dom!
Precis när jag lagt på och gått in i hallen igen, då kände jag det här är inga 7 minuter. Började klocka värkarna och det var 4-5 min! Wow det är på allvar tänkte jag, vi kommer få se vår lille bebis inatt =). Ringde in till förlossningen igen och sa att det var 4-5 min och det gjorde riktigt ont, hon bad mig då komma in för kontroll…
Överlycklig som man var med onda värkar tog vi oss till bilen och åkte mot Huddinge Sjukhus!
Vi kom in strax efter 21. Fick ligga med CTG och de konstaterade att värkarbetet var i full gång och jag var då öppen 3cm.
Fick ta på mig de enormt heta förlossningskläderna *haha* och traskade in i ett rum!
Väl inne i förlossningsrummet så spelade jag och Marcus kort och fördrev tiden på bästa sätt. Sedan gick vi runt lite på förlossning, då slog det mig verkligen !!! Vi ska äntligen få se vårat barn, äntligen efter så många månaders längtan och undran!
Värkarna började göra mer och mer ont under kvällen och jag bad tillslut om smärtlindring.
Fick börja med lustgas 50%, förstod inte riktigt hur den funkade först så det hjälpte ingenting! Sedan förklarade de för mig hur jag skulle göra och Marcus fick hålla koll på mig. Var en sån underbart konstig känsla när lustgasen slog till, hahaha. Värkarna var ju inga problem alls när man hade lustgasen i handen =).
Men efter en stund slutade lustgasen att hjälpa, ringde på klockan, då kom dom och höjde till 100% på lustgasen! Nu fick Marcus verkligen hålla koll så jag inte tuppade av helt.
Har något svagt minne av att han ropade mitt namn några gånger och bad mig ta bort gasen, vilket jag tydligen gjorde. Mådde riktigt bra där ett tag, men sen kom det väldigt onda värkar helt plötsligt. Marcus ropade på våran BM som kom direkt och han berättade att jag hade jätte ont och att det var dags för ryggmärgs bedövningen.
Hon kallade på läkare, som kom dit efter 10 min, min räddning =D. woho. kl. var då runt 02.30 och jag var öppen ca 5 cm.
Satan vad ont det gjorde att få sprutan i ryggen, jag grät och skrek när ja fick sprutan i mig! Det gjorde så fruktansvärt ont så jag hoppade till så läkaren la sprutan på fel ställe och fick göra om det. Då tog jag lustgasen i hand och sög för fulla muggar kan jag säga.. Marcus och BM fick hålla i mig och jag hade lustgasen lääääänge över munnen!
När sprutan var klar och dom fyllt på med vätska eller vad det nu va dom gjorde så kunde jag äntligen slappna av ordentligt! Slumrade till i 30 min och hade då öppnat mig 9 cm!
Shiit sa jag till Marcus nu är det dags snart… Har för mig att det var runt 7-9 cm som jag sagt:
– Älskling, det är en kille… Jag känner det på mig!
Han skrattade och sa vi får reda på det snart babe!
Någon gång runt 4 halv 5 vaknar jag av bebisen skruvar sig neråt. uuu känns som en ilning som går genom hela kroppen. Börjar göra ont igen, så jag får påfyllning av smärtlindring!
Klockan 05.00 säger jag – nu är jag skitnödig. Marcus ställer sig snabbt upp och ringer efter BM.
Dom kommer fort in, två stycken, en lärling! (kille)
– Jag vill gå på toa om det är okej ?
– Tro mig när jag säger att du inte är toanödig Angelica, nu vill bebisen komma ut! säger Monika, BM.
Killen går ut och kommer sedan in med min andra BM. (hade två helt underbara tjejer).
En ställer sig vid mitt huvud på vänster sida och ber mig krysta när det kommer krystvärkar. Och Marcus står på min andra sida och håller mig hårt i handen och pussar mig ofta och pushar på som bara den. *Tack älskling, det behövdes*
Krystar kanske 30 min sen orkar jag inte mer, säger att jag inte orkar och då säger Monika, två till sen är h*n ute… Jag kämpar på, två till ! Sen går det inte mer, h*n vill inte ut längre.
Jag ser huvudet, mycket hår har den säger Monika och ler så jag blir rörd. De får mig att kämpa mer, men orkar ändå inte fullt ut. Då frågar jag om jag kan få titta på bebisen huvud, får en spegel framför mig och ser en del av huvudet som är där. *skumt att se* men vilka krafter jag fick. =)
Krystade en gång så mycket jag orkade, men h*n ville inte komma ända ut tyvärr. Då säger BM vi får tillkalla läkare och ta fram sugklocka !!
Nähä glöm det!!! När JAG hörde orden läkare + sugklocka i samma mening så fick jag någon form av super krafter och sa NU måste jag krysta. Jag tog i sååååå mycket jag bara kunde, fast jag inte hade någon ork kvar.
Och ut kommer våran bebis. h*n läggs direkt på min magen med en handduk över sig!
Åååå vilken lycka! Jag gråter så tårarna sprutar, Marcus är rörd! Ingen av oss visste könet på bebisen. Så jag frågar vad är det för något?
BM lyfter upp bebisen så bara jag och älskling ser! Den har en snopp, det är en liten pojke, PRECIS som jag sa 2-3 timmar innan han kom ut !
27 September, klockan 06.11 kom han till oss! Lyckligaste dagen i våra liv …
3525 gram & 51 cm lång … Helt perfekt liten kille, å han är vår !
Förlossningen är det mest fantastiska jag upplevt.
Ett litet liv man skapat med den man älskar, får man föda fram. Det är en gåva man ska vara mycket tacksam över!
// Angelica m familj