Månadsarkiv: april 2014

När ens värsta mardröm blir fakta!

image

Nu tänkte jag berätta lite om vad som hände oss den 12 september 2013.  Känslorna går inte att beskriva, men ni kan försöka tänka er att paniken och chocken tog över helt inom mig. Vårt hus började brinna 22:11 den 12/9 2013 och det gick så förbannat fort. Kan tillägga att vi bor på nästan samma gata som brandstationen, så ni får en bild av hur nära det är, ca 484meter enligt Eniro. På 3-4 minuter så var allt förstört, hela huset vart totalförstört.

Vi åt middag tillsammans, jag, Marcus, Liam och Noah satt vid matbordet och åt barnens favorit mat, makaroner och korv. Klockan är runt 18 när vi ätit klart och Marcus åker iväg på hockeymatch på Hovet. Liam springer snabbt ut i hallen efter att han ätit och klär på sig sina helt nya hockeyskydd som han fått i ”tidig födelsedags present” av sin mormor och morfar. Han går ut och står på gräsmattan och spelar med Noah och visar stolt upp sina saker för grann barnen. Här är jag inne och plockar undan efter maten och sen hör jag Liam skriker, Mamma mamma titta. Han tappade sin första tand och var mäkta stolt och frågade om han fick ringa pappa och berätta, sagt och gjort. Jag tänder ett doft ljus i hallen medans Liam pratade med Marcus, för jag tyckte det luktade lite konstigt i hallen, men efter en stund försvann doften och äppeldoft smög fram istället, från ljuset.

imageJag nattade barnen strax efter 19 tiden och dem somnade relativt fort. Vi läste en bok om rymden, som Liam lånat från skolbiblioteket, och barnen var väldigt fascinerade av detta. Mitt i sagostunden säger Liam, mamma kan inte du släcka ljuset i hallen för det kan faktiskt börja brinna. Absolut, svarade jag och så frågade jag om inte Noah ville gå och blåsa ut det. Men Noah ville inte så jag gick och blåste ut doftljuset. När barnen väl somnat tryggt i sina sängar så gick jag ut från deras rum och började plocka lite hemma, som vanligt efter dessa två små busungar. Gav hunden mat och satt mig sedan i soffan.

Zappade lite mellan olika kanaler och tycker mig få en bra idé om att det skulle vara väldigt mysigt att släcka taklampan och tända lite ljus istället, eftersom att hösten nu började smyga sig in. Tanken blev verklighet och jag tände först 3st värmeljus på vårt vardagsrums bord och flyttade 3st blockljus från ett fönster och placerade dessa 3 vid fönstret där jag satt, även dessa tändes såklart. Sen satt jag i soffan en bra stund och bara mös med Kenzo, Marcus var ju borta på hockey hela kvällen med sin bror.

Jag reser mig för att få ut Kenzo på tomten någon gång runt 21 tiden, han gick såklart efter mig som han alltid gör. Men han ville inte riktigt gå ut, utan han stod på vår trappa vid ytterdörren med mig en liten stund. Jag går in igen och sätter mig i soffan, lagom till Sverige bakar börjar. Det var riktigt intressant, eftersom att de bakade tårtor och det såg ju så otroligt gott ut och så var dem riktigt duktiga. Minns att jag sprang lite fram och tillbaka under detta program, hämtade dricka och lite nötter, och har hela tiden en fleece filt som åker fram och tillbaks i soffan vet jag, av och på. När programmet väl var slut så zappade jag lite till och hittar något annat bra program på Tv såklart och myser in mina fötter i en fleece filt för det drog kallt på dem, hade inga strumpor på mig och tror att ytterdörren stod öppen, ifall Kenzo ville gå ut. Denna filt låg även uppe på själva soffryggen precis vid fönstret där jag tänt ljus, vilket jag helt glömt bort vid det här laget.

Vet att jag  vid det här laget blev otroligt kissnödig och tar lite satts från soffan och liksom trycker mig upp med händerna från soffryggen och sittdynan. Här ifrån går allt fort, så sjukt jävla fort. Jag går in i badrummet och sätter mig ner på toaletten och hinner börja kissa, när jag helt plötsligt hör: Brand i rum från brandvarnaren på det planet jag befann mig på och den på undervåningen skriker brand på annat plan. Jag förstår inte riktigt vad som händer, så jag sitter kvar på toan och lutar mig åt vänster. Ser då rakt in i vardagsrummet och det är väldigt ljust där inne, det sprakar, ungefär som vid majbrasan och det hemska ljudet från brandvarnarna skär i öronen. När jag förstår vad som faktiskt sker, att det brinner på riktigt i mitt huvud så agerar jag väldigt fort. Jag springer från toan till min telefon som ligger på laddning i sovrummet, ringer 112 och skriker att det brinner ni måste hjälpa oss, skriker flera gånger samtidigt som jag pratar med 112 så springer jag in i barnens rum och väcker Liam först, som får panik och skriker: vi måste ut mamma NU. Noah tar jag under ena armen i farten och han vaknar medans vi springer ut. Medans allt detta pågår så måste jag svara på en massa frågor som 112 har till mig, det var inte lätt att vara så snabbtänkt i telefon i denna panik och samtidigt få ut mina älskade barn. ”Vart bor ni, hur många är i huset, är någon skadad, vart startade branden….” Vi hinner snabbt ut på baksidan av huset och jag får med ett täcke också, eftersom att barnen inte hade några kläder på sig mer än kalsonger så fick dem på sig täcket i alla fall, den tanken hann jag tänka under all kaos. Kenzo springer ut med oss på baksidan men han vänder och springer in i huset igen och då får jag panik. Jag har hela tiden 112 med i telefonen och hon säger till mig att låta hunden vara, jag fick inte gå in i huset efter honom men det struntade jag i. Jag ber barnen springa upp så långt det går på tomten, vilket de självklart gör med täcket i släptåg, medans jag går in efter Kenzo. Men tack och lov så vänder han i hallen när jag skriker på honom, så jag behövde bara gå in i vårt sovrum och kunde där bära upp honom i famnen. Här känner jag hur paniken eskalerar inom mig, är så förbannat maktlös. Hör båda barnen skrika, med en sån rädsla i rösten som jag aldrig tidigare upplevt,  mamma hjälp vi är rädda och gråter/skriker samtidigt. 112 ber mig försöka lugna barnen, men det är så svårt när jag håller i Kenzo under ena armen och telefon i andra. Nu är det så varm runt huset, så vi känner trycket mot oss av värmen och rutorna börjar explodera, 1,2,3,4 rutor bara smäller efter varandra och då inser jag att vi måste bort från tomten, NU. Så jag tar ett väldigt snabbt och klokt beslut, enligt mig. Kastar över hunden till grannens tomt, lägger telefon på marken, bär sen Liam över staketet och ber han springa och knacka på och be om hjälp. Medans han gör det så bär jag över Noah och han springer i panik till grannens trygga famn, medans jag klättrar över staketet själv.

Precis när jag kommit över till grannens trygga mark, där och då ser jag första brandbilen rulla in vid huset och får då lov att lägga på  telefonen för larmoperatören.. Jag ber grann tjejen ta in barnen och hunden medans jag sprang ut på gatan till brandmännen. De parkerar i motsatt körriktning mitt på Älvsjövägen och påbörjar deras släckningsarbete omgående. Efter någon minut kommer även Farsta brandstation och Huddinge brandstation och assisterar Brännkyrka. Vid det här laget så var det så mycket blåljus på Älvsjövägen att de spärrade av hela vägen för att få jobba ifred. Det slog lågor ut ifrån vardagsrummets båda fönster.
Den brandman som hade hand om denna utryckning, Janne, tog snabbt kontakt med mig och frågade 3 snabba frågor:

1. Finns det någon person kvar i huset?

2. Kan vi rädda något?

3. Finns det något vi kan göra oss illa på?

I detta skede var jag inte närvarande psykiskt, jag fick detta förklarat för mig av Janne på telefon några dagar efter branden. Jag var i svår chock. Jag hade i alla fall svarat nej på allt, samtidigt som jag grät i panik och skakade, skakade så mycket. För att jag var kall, rädd och i chock. Precis efter detta ser jag Marcus, jag känner skuldkänslor som inte går att förklara och sån ångest för vad jag har orsakat. Jag gråter, skriker och kan knappt stå upp när han kommer springandes till mig. Han tar tag om mina armar, relativt hårt och frågar vart barnen är?? Han får först inget svar för att jag gråter så mycket, men jag minns att jag pekar mot grannens hus och säger sedan de är okej. Kenzo också.

image

Nu kom första ambulansen inrullande med blåljus och siren på, de parkerar mitt på Älvsjövägen i motsatt körriktning och ena killen hoppar snabbt ut och springer fram till mig. Han tar ett fast tag om mig och hjälper mig snabbt in i ambulansen där jag sen tillbringade  ca 1½ timme totalt. Jag vet att jag hinner tänka flera gånger, vad gör jag här jag är faktiskt inte skadad. Men jag var i chock, svår chock. Ena ambulans killen förklarade för mig många gånger att jag varit med om en väldigt traumatisk händelse och att jag var i chock. Jag har nog inte gråtit så mycket förut som nu, jag hade sån ångest och den känslan ville inte försvinna. Jag fick några tabletter som skulle dämpa känslan men det tog ett tag. Den ena ambulans killen gick in till barnen hos grannen och kollade så att dem var okej. Efter ca 45 minuter vågade barnen komma till mig i ambulansen, de blev burna till ambulansen. I detta skede hade barnens farmor och farfar hunnit komma ner till vårt hus, de bor endast 3-4 min bort med bil. Vet att Noah ville åka hem med sin farmor och farfar direkt när han såg dem, medans Liam ville stanna kvar med mig i ambulansen. Dessa två ambulans män var så snälla och gav barnen en nalle och så kom en av brandmännen fram med två stycken nallar också. Underbart! Marcus stannade kvar vid huset sent in på natten medans jag och Liam fick skjuts hem till farmor och farfar av ambulanskillarna.

Den här resan vi nu går igenom är väldigt jobbig, önskar inte någon detta! Barnen vill hem, jag och Marcus vill hem men det går inte i dagsläget.

Huset blev så förstört att det fick börja riva in till stommen, som de nu konstaterar är helt felbyggd från början(1940-talet) och allt är KAOS. Så just nu är vi väldigt ovetandes om NÄR vi faktiskt får komma hem igen. I skrivande stund har det nu gått över 7 månader och vi har inte fått några konkreta besked av vårt försäkringsbolag.

Dessa 7 månader har varit en känslosam berg och dalbana som fortfarande pågår!!

Vi har byggmöte nu på onsdag och hoppas på riktigt bra besked!!

Kommer uppdatera så fort jag får mer besked om vad som händer. 🙂

 

Woho

Äntligen är det dags att komma tillbaka till blogg världen efter några års uppehåll. Denna gång valde jag att börja blogga här, det var ett väldigt enkelt val egentligen. Gillar sidan kort och gott!

Lite kort info om mig, Angelica 26 år. Bor i villa i Älvsjö med bästa familjen, självklart ;). Har min man Marcus, våra två gemensamma troll på 6år respektive 4 år och så vår fantastiska lurvboll (hunden) Kenzo.

För tillfället så har vi ett tillfälligt boenden i samma område som vi normalt bor i, detta på grund av extremt tråkiga omständigheter. Vårt hus började brinna i september, 12:e för att vara exakt, dagen efter min födelsedag. Detta, som många säkert redan kan förstå, har vänt upp och ner på vår vardag. Många känslor har kommit, ilska, ångest och stundvis hat från min sida. Jag kommer självklart gå in lite djupare på detta område för er som är lite nyfikna på vad som hände den där kvällen och vad händer faktiskt efter en sån traumatiskt upplevelse!