Bor med min underbara familj som består av min underbara stöttepelare N, vår son som är född i april 2010 och hans lillasyster som kom mars 2015 <3 Jag skriver om precis allt som faller mig på men har ett extra focus på träning och inredning. Ni kommer även att få följa med mig i bloggen där mycket skrivs utifrån hjärtat, både sorgliga, lite "arga" och skojiga inlägg som bryter av varandra. Tävlingar och roliga tips dyker självklart också upp! Välkomna in! P.s. -Vill du göra ett samarbete, sponsra en tävling eller komma i kontakt med mig? Maila mig: Angelixa_84@hotmail.com

Annons

Hemstädning

 Drömmen!!!!

Att få slippa städa en eller två gånger i månaden skulle vara riktigt skönt, dels för att få den tiden över till annat, sen för att slippa städa, för det gör jag på tok för ofta.

Med tre barn, en karl och så jag (hehe) så är det lätt att hemmet ser ut som sju svåra år ganska så snabbt.

Ni som är föräldrar vet nog med all sannolikhet vad jag menar 😉

Att först vakna upp till ett hem som kvällen innan blev städad, då alla barnens leksaker hamnade på rätt plats, till att helt plötsligt från ingenstans riva fram allt dem kommer åt.

Kläder hamnar i soffan, på bänken i hallen,  leksakerna hamnar i alla tänkbara rum och platser :O

-Så att få slippa den dagliga städen med dammsugning, torr/våtdamma -JA TACK!

Att få ta vara på tiden med barnen i lekparken när någon annan städar mitt hem, det vore fantastiskt att få komma hem till.

Visst skulle du tycka att det var skönt med en städservice som grovstädade hela hemmet en eller två gånger i månaden?

Eller skulle du hellre vilja ha hemstädning minst en gång i veckan?

Jisses!! Dem har till och med fönsterputs 😀 -Att putsa fönsterna är bland det tråkigaste som finns, antingen blir det flammigt eller så tar det en hel dag att tvätta alla fönster.

Detta tål att tänkas på!

 

Annons

Sjukstuga


Träningen har fungerar riktigt bra i flera veckor, och det är jag glad för.

Mån-fredag får jag oftast till ett bra och effektivt pass, andra dagar ett lite sämre.

Denna vecka har Moa-Li haft en jobbig hosta som lett till att hon fått vara hemma. 

Det ser just nu ut som att hon går till fsk i morgon :)

Så när tösen väl mår bättre så vaknar Niklas upp med halsont, Casper blir låg på kvällen, säger att han har ont i huvudet och halsen, får alvedon och somnade nyss.

Så Casper blir hemma i morgon. :/

Loke har under en tid varit snorig och hostig men börjar bli bättre och tack för det, för jag vill inte åka på nån förkylning nu :O

Hur har ni det?

Annons

Lördagen

 

Casper hade så mycket spring i benen idag att jag bestämde mig för att låta han studsa av sig och efteråt köpa lördagsgodis :)

Senare på kvällen tog jag med Moa-Li ut för bus och lek <3 

När barnen fått springa av sig åkte jag till gymmet och körde ett grymt benpass.

Snart slår klockan 00.00 och Loke har fått sitt kvällsmål, Casper och Moa-Li sover för natten <3

Natti!!

Annons

Äntligen!!!


Efter 2(!) dagar har jag nu fått ordning på bloggen.

Jag har nä logen haft lite problem med att ladda upp bilder, men nu ska det fungera fin fint!

Bilden säger allt och lite till..

Till dig M som tycker att jag ”ältar” om min syster är en som får detta finger.

Jag älskar min syster, allt om sjuksomen blev så mycket verkligare när hon gick bort, jag saknar henne och kommer fortsätta ”älta” om henne i sociala medier, för hon är min förebild gällande Cystisk fibros, för mig en kämpe som inte får glömmas.

Samt att detta finger ges till en annan M som tror sig vara mycket högre än alla andra… till dig säger jag bara -du har satt din sista potatis!

Så! Nu är jag färdig med skällsorden och kommande inlägg ska vara mycket roligare att läsa.

Nu ska jag Nanna kudden och se fram emot en ny dag med min familj <3

Annons

Rainbow

Visst sägs det att vid regnbågens slut finns en kista med guld… tror ni på den skrönan?

Sanningen är den att allt vi ser och hör inte alltid är sant, det finns vita lögner och så finns det lögner.

Se men inte röra.. Gräset är alltid grönare på andra sidan .. äpplet faller inte långt från trädet …osv

Den sanning jag lever i och med är inte att leka med, den är hemsk och väldigt plågsam :'(

Jag har sedan länge levt med depression och ångest, än längre än jag faktiskt trott.. säkert väldigt länge.

Redan som barn, 8 års ålder började sanningen komma i fatt mig, jag visste då att jag inte var som andra barn och aldrig skulle få bli eller växa upp som andra barn.

Det var då som läkaren sa att jag har cystisk fibros och det innebar att min kropp inte skulle leva längre än till 13 års ålder, jag skulle hellre aldrig få egna barn, heller aldrig må bra eller slippa sjukhusbesök :(

Denna sanning slog mig hårt och i samma veva fick min syster också reda på att hon bar på samma sjukdom <3

Jag och Sofie var redan två helt olika individer redan då, hon var 3 år och jag var 8 år, men ingen av oss förstod då vad döden betydde och att få barn det hade vi inte en tanke på, men för mina föräldrar blev nog detta både skönt samt smärtsamt att få höra.

Lättade i hjärtat av att äntligen fått veta vad som gjort att jag varit sjuk under så lång tid, fått diagnos efter diagnos, in och ut från sjukhus, mediciner hit och mediciner dit men aldrig något som verkligen fungerade.

Frustrationen blev nog jobbig till slut, så att få svart på vitt att det var Cystisk fibros vi hade var nog som att en sten föll från deras bröst.

Själv minns jag inte mycket från denna tid, men jag kan som förälder nånstans känna och tänka i banorna kring tänk-om-det-var-mina-barn.

Vår uppväxt bestod ofta av sjukhusbesök, antibiotika både i tablett och intravenös form. Besöken kom att bli både i Västerås och Huddinge.

Vi flyttade varje år från det att jag var liten fram tills det att jag började 4:an, där bodde vi på samma ställe innan vi flyttade 3 år senare, sen flyttade vi igen efter det 3 år senare, jag hann aldrig känna mig trygg nånstans, aldrig skaffa vänner, för vi flyttade så fort skolan var klar för året.

Att ha vänner och sådana som stannade kvar hade och har jag inte, jag vill inte och vågar inte skaffa vänner, för jag vet inte hur man ska bete sig, hur på ska man vara, eller hur sällan ska man ses och prata?!

Jag vill inte vara den som ”tjatar” på att ses, jag vill klara mig själv, rå om mig själv och bara få vara själv.

Jag är nog innerst inne väldigt tom och ensam, vill inte komma folk för nära .. då backar jag.

Jag har en längtan efter att få lämna allt och bara slappna av, få komma bort från allt och få vara ensam, åka långt härifrån och aldrig mer komma tillbaka, vill lämna allt bakom mig och bara glömma.

Allt jag gjort kan och kommer aldrig att suddas ut, det kommer aldrig att glömmas och heller aldrig att lämna mig, jag kommer aldrig mer kunna få ett jobb, en vän eller en man som litar på mig, förstår mig och finns där för mig.

Jag lever med en ångest och en längtan där jag är för rädd att släppa taget, för rädd att ta mitt eget liv, för rädd att mina barn ska växa upp utan mig.

Jag är ful, otillräcklig, osmart och har verkligen förstört så mycket för mig själv.

Jag vill inte att mina barn ska växa upp med mig, en mamma som gjort så mycket skit att folk kollar snett på en..

Jag vill inte och klarar inte av att leva med mig själv, vill inte ens se mitt ansikte i spegeln, för jag är så ful och svart inombords att jag inte förtjänar att vara en del av systemet.

Att vara sjukskriven är inte kul, inte heller när försäkringskassan anser att jag är frisk nog att ta hand om mina barn så jag måste vara föräldraledig.

Men vet ni vad!? Jag mår skit! Att ingen egentligen ser det är konstigt..

Kanske var rätt åt mig att jag förlorade min syster, jag är ju ändå det svarta fåret i familjen, inte konstigt att jag alltid fått stå på egna ben, fått sköta mig själv, aldrig haft mina föräldrars stöd.

När jag hade det som jobbigast i samband med min depression och viktnedgång så fanns dem där, min mamma stötte ifrån mig för hon ville inte se mig strunta i mig själv.

Som om det gjorde alt bättre?!

Jag har aldrig kunnat lita på någon, för på ett eller annat sätt blir jag alltid sårad..

Ärligt talat så vet jag inte ens varför jag får fortsätta stanna här, varför jag får fortsätta sätta mina spår på jorden!?

Jag borde ha fått lämnat världen långt före min syster, för hon hade i alla fall ett hjärta, även om hon ljög mycket så älskades hon av mina föräldrar, mina syskon och hade vänner som fanns där, bara att hon inte såg det.

Men jag är dömd att misslyckas.

Jag saknar dig Sofie och vill att du kommer och hämtar mig, vill leva mitt liv med dig och ingen annan, för bara du förstår mig, bara du vet hur det är att vakna upp och känna döden i ryggen, känna att varenda sjukhusbesök är ett steg närmare graven, att varje iv-kur bryter ner vår kropp, att varje infektion bryter ner lungorna bit för bit, bara du vet hur det känns att känna sig fri, smärtfri och slippa ha ont och lida <3

Jag lever kvar här i stor sorg efter dig, ett hål som ingen nånsin kan täppa igen, en saknad som jag inte kan förklara och en massa minnen och en dröm om fortsatt liv med dig.

Jag förtjänar inte att vara här.

Jag har satt tre underbara liv till världen?!

Var jag ego? Att låta dem se sin mamma gå bort flera år för tidigt, att se henne sakta tyna bort?

Den frustration jag känner om att aldrig mer få åka hem till dig och se dig dalta med Prada, aldrig mer få ett sms eller samtal från dig, aldrig mer åka och handla/shoppa ihop med dig, aldrig mer få åka på Äventyr, aldrig mer få höra din röst, aldrig mer följa med varandra till sjukhuset, aldrig mer stötta varandra i situationer gällande sjukhuset, medicinering, skvaller om ssk eller läkare, aldrig mer samåka till Uppsala, aldrig mer.. FATTAR DU??!! ALDRIG MER!!!

Önskar att det fanns ett sätt att få tag på dig, ett sätt att träffa dig, krama om dig och aldrig mer släppa taget..

 

annons