Alla inlägg av Angelica

Livet…

images

När livet går emot mig, när allt runt omkring verkar rasa, när det känns som om jag är i en lång svart tunnel och vägen ut inte lyckas gå att finna, när livet ger mer tistlar än rosor och när livet verkligen hänger på en skör tråd .. då, vill jag ta på mig mina träningskläder, en stadig sporttop, en massa koffeintabletter, synephrine, ta mina luftrörsvidgande mediciner, ta den där promenaden till gymmet och byta om till löparskorna och springa den där milen som så många gånger innan räddat mig från att inte orka mer.

Löpningen på bandet är min plats jag besöker när ångesten och lusten att leva känns oumbärlig att bära, det är min plats att springa av mig aggression, ångest, dumma tankar som jagar mig, tankar om att jag inte duger eller är värd något. Bandet har aldrig svikit mig, för när jag kliver av det är jag svettig och jag känner att jag har fyllt mitt behov av bra tankar, jag mår bra, har samlat på mig kraft och ork, för stunden är de tankarna som plågade mig precis innan jag klev upp på bandet helt borta, som om de aldrig existerat.

Jag vill inte skrika, slå eller höja rösten, vill heller inte lyfta luren och besvära någon annan med mina känslor, så jag bedövar dem, med löpningen. Det fungerar för stunden väldigt bra, nästan för bra. För när jag väl märkt att det fungerar så är det bandet jag tar till för att bedöva vissa känslor som i bland kan vara på tok för jobbiga att hantera.

Jag vet att det är ett skadebeteende och jag hade det under 2-3 års tid och det skadade mig mer än det gjorde nytta, men jag vet att jag innerst inne mådde så jäkla bra av det. Det som inte syns märker man inte, så är det även med min grundsjukdom. Ingen vet att jag är sjuk om jag inte berättar det, ingen vet att jag är trasig inombords om jag inte berättar det.

Jag saknar löpningen, vill varje dag ta upp den, men jag vet att den skadade så mycket mer än jag var beredd på. Trodde bara att det skulle bli en tillfällighet, inte ett sjuk mönster.

Att varje dag kämpa emot detta är svårt, ännu mer jobbigt och påtagligt blir det då jag besöker gymmet och behöver gå förbi alla dessa löpband, se alla som springer på dem.. känslan är så stor, jag vill också springa, vill ju också må bra och släppa sanningen för en stund..

Vill bara vara frisk och må bra!

Love hurts!

Att kärlek gör ont, vet vi alla. Den gör ont i alla dess former, det kan vara kärleken till sina föräldrar, syskon, barn sin respektive och/ eller till ett djur man håller kär.

Men att se den man älskar ha ont och lida gör så ont i en själv, att se den andre kämpa och stå emot demoner, och att man själv inte kan göra annat än stötta, stå bredvid och finnas där känns i bland inte tillräckligt.

För hur man än gör och hur man än försöker vara stark så faller vi alla någon gång och orken tar slut. Viljan finns och hoppet finns, men orken att kämpa är slut. Till slut finns bara tårar kvar, för kroppen orkar inte mer och tårarna får ta över för det man känner.

Men för alla som kämpar mot något, för alla er som ser er älskade gå sönder, hoppas och tror jag på. Jag hoppas att ni hittar tillbaka till er styrka och att ni kan växa som person och vara starka ihop <3

Ta hand om de ni älskar och håller kärt, för ni vet aldrig när livet vänder <3

Fuck Cancer

Denna instagram är så rörande att tårarna är omöjliga att hålla tillbaka. Deras dotter fick i november beskedet att äldsta barnet fått leukemi och vårdas nu på sjukhus <3

Att läsa hennes berättelser, att se deras lidande och se deras dotter få gå igenom nå så hemskt som för alltid kommer att ta barndomen i från henne gör så ont i mammahjärtat. Inte ett enda barn ska få gå igenom detta, inte en enda förälder ska se sitt barn lida och må dåligt.

Följ hennes och deras dotters resa mot att bli frisk, att vinna kampen mot Cancern, hon är inte bara dotter utan även storasyster och jag vet att dessa två tjejer för alltid kommer behöva varandra.

Så snälla tänk på barncancerfonden , jag ska skänka en peng och jag hoppas att fler gör det <3