Inga ord kan beskriva det stora tomrum min syster Sofie lämnade efter sig sent igår kväll när hennes kropp inte orkade kämpa längre.
Det tomrummet har alltid och kommer alltid att vara min syster, hon fanns alltid där för mig oavsett om jag ville skratta, gråta, prata ut om sjukdomen eller om jag var sur och arg på något. Hon var min vägg, den som alltid stöttade mig i ont som gott, hon dömde aldrig och ville aldrig att man skulle må dåligt.
Sedan i fredags känns allt skumt, som om dagarna inte har existerat.. konstig känsla, men det enda jag minns från de dagarna är Sofies tunga och djupa andning, syrgasmaskinen som går på högvarv, en kämpande Sofie som om och om säger Jag är inte redo, jag ger inte upp <3
Ekot från våra ”tjat” där vi ofta frågade henne om hon var törstig, om hon hade ont, om hon ville sitta upp, ligga ner.. allt för att ge henne det bästa vi då kunde ge henne <3
Hon är för mig alltid en kämpe, hon vägrade se andra må dåligt och delade väldigt sällan med sig av hur hon mådde, för hon ville inte att vi skulle tycka synd om henne, hon var stark på egen hand ansåg hon.
Jag kommer aldrig glömma när hon sa att hon älskade mer än något annat, mer än jag älskade henne… mitt hjärta brast och jag kramade om och pussade på henne tills hon sa. varför gråter du, jag är fast beslutsam, jag ger inte upp <3
Sofie- Jag vet att du aldrig gav upp, läkarna och sköterskorna är väldigt förvånad att du kämpade så pass länge som du gjorde, det är en envis jävel du är.
Vem vet, kanske gav du oss ditt sista andetag då du kände att alla i familjen äntligen var samlade och sams, den dagen hade alla varit hos dig och vi hade gett dig massor med pussar och kramar, kanske kände du att du var trygg och kunde lämna oss för det var ju trots allt detta du under många år kämpade med, att få oss sams. <3
Jag älskar dig och att fylla det tomrum jag har efter dig har jag svårt och tro att nån någonsin kommer att göra, för du är speciell och ingen är så speciell som du <3
Jag känner skuld för alla bråk vi haft, alla gånger vi struntat i vandra och bara gått om när vi setts, jag känner skuld för att jag inte blev sams med dig tidigare så vi kunde ha mer än 2 månader ihop innan du lämnade oss <3
Jag känner en enorm skuld till att jag inte var mer hård mot dig och övertalade dig att skriva upp dig på donationslistan, för då hade du kanske varit kvar hos oss idag <3 <3
Jag saknar dig och allt känns konstigt nu, jag tror inte att jag har förstått att jag aldrig mer kommer att få krama om dig <3
Snälla snälla, dela detta inlägg och skänk gärna en peng till forskningen för Cystisk Fibros på PG: 90 02 28 – 8 skriv då att ni stödjer forskningen för cf <3 <3
Kommentera