Hela dagen har jag gått och funderat, funderat över livet och alla dess ting som hör till. Kanske beror detta på att jag har tusen bollar i luften samtidigt och knappt vet var jag ska börja ta tag i sakerna för att nån gång avsluta dem.
Jag är inte den personen som sitter still och kan slappna av framför en film, ett program eller spel. Jag måste göra saker, för sakerna reder inte sig självt. Detta skapar naturligtvis en massa kaos i mitt huvud och sätter fart på en massa tankar, tankar som jag vill och måste sortera i fack för att nån gång i livet sluta tänka på dem.
Kanske kommer dessa tankar upp just nu för att det är jul och julen är familjernas tid, då vi samlas för att äta god mat och verkligen visa vilka som finns här när det behövs en axel att luta sig mot.
Medans jag sitter här i köket och känner att jag behöver skriva av mig så dyker en massa tankar upp, det som jag vill dela med mig utav, för kanske… kanske finns det nån som läser min blogg som kan relatera sig till detta eller nån som vill hjälpa mig att förklara varför ..
Tankarna som dyker upp är familjen, ensamheten, besvikelse, misstrodd, bedragen, sjukdom, matproblem, träning och döden.
När det gäller familjen så bor mina föräldrar, min syster och bror i samma stad, min äldsta lillebror bor med sin familj i en annan stad. Jag har ingen som helst kontakt med mina föräldrar eller syster, inte heller mina barn har det. Så mina barn har ingen mormor/morfar som vill veta av dem, heller ingen moster som finns där, dessa tre kommer (tyvärr) aldrig att se mina barn växa upp och bilda egna familjer.
Jag å andra sidan saknar såklart min familj, det är ju ändå mina föräldrar och min syster, men jag vet att jag har det bättre utan dem…
De enda gångerna som jag kommer att träffa dem är på begravningarna, och inte ens då vill jag att dem hälsar på varken mig eller mina barn, för dem gjorde något som jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.
Nästa tanke utav många är min sjukdom, både grundsjukdom och de jag har utvecklat med tiden, alltså Cystisk fibros (medfödd), ätstörning, depression och ångest som de senaste 6 åren har varit en del av min identitet.
Jag har mina tankar kring mat dagligen, det är sjuka och tråkiga tankar, men jag försöker att arbeta bort dem och tänka framåt och jag tycker att jag har gjort framsteg, för jag har tex inte haft iv antibiotika på snart 1år(!!), jag står still i vikt, går alltså varken upp eller ner.
Så jag har bestämt mig att se det positiva i mina tankar kring mat. Jag älskar ju träningen och vill satsa på den, så då är ju mina tankar kring maten något som ska hjälpa mig. För när man tränar på den nivån jag gör så är maten A och O så jag ska se till att få i mig det kroppen behöver för att bygga de muskler jag vill.
Döden och ensamheten finns alltid närvarande, just för att jag har min sjukdom, min ångest och depression, men i detta fall är jag otroligt glad att jag har mina barn och min man <3 Dem försöker stötta mig så gott det går och jag försöker att hålla god min även om det är tungt i bland, men jag försöker.
Jag hoppas en vacker dag att även mina vänner förstår hur jag har haft det och kanske börjar kontakta mig igen, för när man mår som jag gör så undviker man ganska ofta att umgås socialt.. tyvärr.
Mitt självförtroende är på botten, det är hemskt… det borde vara böter och fängelse för att vara så ful som jag. Hatar det.. men dessa tankar förföljer mig dagligen..
Jag älskar dig Niklas, älskar våra barn Casper och Moa-Li till världens ände <3
Kommentera (2)