Det är så roligt att stöta på sånnahär gamla klipp.. Lilla Leia så liten hon var här. ♥ Nu är hon snart 6 år och ska börja förskoleklass efter sommaren. Det känns lite läskigt att hon blivit så stor så himla fort. 

Nästa är det dags för det sista utvecklingssamtalet på förskolan och veckan efter ska vi på det första föräldramötet på hennes nya skola. Ska bli intressant att träffa de nya människorna som ska ta hand om henne.
Ett nytt kapitel som förälder inleds. Det känns ju lite vemodigt måste jag säga. Men jag tror det kommer gå superbra!

Vad gör ni idag?
TACK för era fina kommenterar på mitt förra inlägg gällande bågarna. Jag tror ej de blir någon av just de två och jag ska kika vidare på specsavor!  Tack för tips! ♥  Just ja, har ni lust att tipsa mig igen? jag tänkte överraska familjen med en helg i våran huvudstad. Puss på er!

Idag har jag gått igenom gamla hårddiskar, har fler stycken som jag borde rensa och ta bort bilder ifrån som längre inte är relevanta.. Men jag liksom kan inte ta mig för att radera. Varje bild jag skapat tillsammans med mina kunder blir en del utav mig, det blir som min egna konst. Jag kommer ihåg exakt hur dagen var och vid vilka tillfällen vi brast i skratt. Jag minns tillbaka detta med glädje.. Men också en liten sorg i mig.. En sorg att jag faktiskt var tvungen att krossa min egen dröm som jag ändå levde och allt jag byggt upp.. Inte på grund av att min glöd försvann eller att det på något sätt egentligen gick dåligt.

Utan helt enkelt för att min kropp la av.. Jag minns så väl den dagen jag satte mig på köksstolen på förmiddagen och jag var så slut att jag inte visst hur jag skulle orka lyfta mig upp och gå på toaletten.. Jag hade kämpat under en lång tid, min axel/skuldra värkte som aldrig förr men är man egen så är man, det fanns ingen annan som kunde ta hand om mina kunder. O jag ville inget hellre än att göra det heller, jag älskade det!! Så trots värk så körde jag på .. Tills den dagen det sa stopp .
Min älskade dagsljusstudio. Jag älskade denna miljö, allt var vitt från golv till tak och stora ”gamla” vackra fönster.. Det är tufft. Det var här jag skapade mitt varumärke.. 

Jag tyckte om och skämma bort mina kunder och bjöd ofta på något gott, ( dock inte hembakat ) haha! 

Några favoritbilder som jag tog i min fantastiska studio. Måste villigt erkänna att det gör lite ont i hjärtat att skriva om detta och jag längtar faktiskt tillbaka! ♥

 Jag insåg att jag var tvungen att lugna ner mig ett tag, kanske en vecka eller två. Men dessa veckor blev mycket längre än vad jag trodde.. Flertalet läkarbesök , utredningar, besök hos sjukgymnast och kiropraktor.  Jag tror jag besökt varenda människa för att desperat få hjälp och då bort smärtan.

Under denna tid fotograferade jag även lägenheter och hus åt mäklare. Superkul. Men också väldigt slitsamt och tungt arbete så jag släpade runt på en stor mast för att kunna ta schyssta exteriöra bilder..  Detta var det första som jag slutade med..

När jag märke att skuldran inte blev bättre så blev jag allt mer deprimerad, det tar på psyket vill jag lova att ha ständig värk, att inte veta vad det kommer ifrån.. När det inte blev bättre börjar man tänka det värsta.. Har jag fått cancer här? Kan det kännas så? Samtidigt ska man hålla humöret uppe för sambo, släkt och vänner. Det är så jäkla tufft vill jag lova, och jag är så oroligt tacksam för alla runtomkring mig.
Det sista jag gjorde som var absolut jobbigast var Magnetröntgen, den var jobbig att både göra samt att man var nervös för resultatet, ni kan läsa mitt tidigare inlägg om det HÄR .

Minns inte riktigt exakt tid, men någonstans mitt i allt av denna utredning så valde jag att säga upp min studio. Den låg i en annan stad ( Visserligen bara 15 minuter med bil.) Men jag var inte där så mycket som jag behövde för att tjäna in vad den kostade i månaden helt enkelt. Den hängde över mig och min värk. Det var ett tungt beslut att ta men såhär i efterhand så blev det rätt. Jag kan ju inte göra något åt min värk, den är alltid där och jag kämpar med den varje dag. Vissa dagar är den bättre andra sämre.

Jag försöker tänka att allt har en mening, och jag har inte slutat fotografera, absolut inte. Jag gör det bara inte lika ofta längre eftersom jag numer jobbar med annat. Och det andra jobbet har varit min räddning. Det arbetet ger mig mer variation i vardagen och det hjälper mig. Sedan har jag även lovat mig själv att träna upp mig mer. Jag måste verkligen se till att ta mig tid och ork för det.

Jag kommer alltid att älska att fotografera och förmedla känslor via min kamera. Det är en ära för mig att förmedla kärleken mellan människor. Som kärlekspar, familj, syskon osv.
 

Det blev ett känslomässigare inlägg än vad jag trodde. Jag försöker jobba varje dag med att inte vara bitter åt saker jag inte kan göra åt, men ibland blir det lite mycket. Men jag tänker aldrig sluta fotografera. Och nu när våren kommer så tänker jag ta med mig min kamera ut. Är ni sugna på att modella så hör av er ♥

Kram /A