Det blir inte att jag orkar ta mig in här så ofta nu för tiden då hjärnan inte alls är återställd och jag har ramlat tillbaka på ruta ett igen. Allt började med att jag var på väg tillbaka, allt kändes så rätt. Men det fanns ett litet problem, ekonomin.. Försäkringskassan drog tillbaka all ersättning och jag fick leva på aktivitetsersättning som garanterade mig ca. 3000 kr i månaden. Så paniken för att kunna få mat på bordet och hyran betald grodde som bara den inom mig. Daglig ångest och starka självmordstankar var återigen en daglig pina som vägrade att försvinna.
Så nu är jag återigen sjukskriven och måste börja bearbeta mitt mående igen, det går liksom inte bara över en natt trots att ekonomin är något bättre i dagsläget. Men vetskapen att inte veta hur nästa månad ser ut tär inom mig. Så en remiss till psykiatrin är nu inskickad igen och jag väntar på att få en utredning samt samtalsterapi. Men då väntekön är lång så har jag fått börja tänka på hur jag kan gå tillväga med mina bekymmer så länge. Så tro det eller ej men jag vände mig till kyrkan och ska under morgondagen få prata med en diakon i Sandvikens pastorat för att kunna lätta mitt hjärta och mina tankar till någon.
Man kan inget annat än att hoppas på det bästa och testa sig fram för att till slut kunna kravla sig upp från botten igen. Jag såg ju ljuset framför mig innan försäkringskassan släckte det, så med lite hopp och tro på mig själv ska jag nog kunna få det liv jag vill ha. Kunna förverkliga mina drömmar om ett jobb, resor, kärlek och en plats att trivas på. Jag må verka glad och sprallig utåt, men inom mig är det kaos just nu..
