Månadsarkiv: september 2016

Galen vecka

09:49 20 september, 2016Livet som småbarnsförälder, Min vardag, Säsongen 2016 - 2017andredahlgren Lämna en kommentar

Denna vecka är verkligen helt fullsmockad med aktiviteter. För det första så är det barnvecka och med det så vill man träffa lillskruttan så mycket som det bara går. En vanlig vecka brukar innebära 2 träningar och 1 match, men inte denna vecka då vi kommer ha träningsläger med Norska Mjöndalen under helgen, vilket innebär:

Tisdag

Fysträning 18:30 – 20:00

Torsdag

Fyspass och ispass 18:30 – 21:00

Fredag

Fyspass med Thony Lindqvist 11:00-12:30
Lunch – 13:00
Teoripass – 14-16
Match 19:00-21:00 i Sandviken (avresa från IP kl. 17)

Lördag

Fyspass – kl 11-12
Lunch – kl 12:30
Ispass – kl 14-15
Gemensam aktivitet – 16:00
Middag – 19:00

Söndag

Match – 12:40-14:40 i Sandviken (avresa 10:40)

Inte nog med detta så har jag psykoterapibedömning i Gävle om 40 minuter.. Verkar lite som att jag kommer missa det faktiskt. Hade nämligen ställt in mig på att det skulle vara i Sandviken, men när jag väl läste igenom lappen mer noggrant så var det visst Gävle jag skulle till. Som ni säkert vet så klarar jag inte av att åka lokaltrafik eller beblanda mig med mycket nytt folk. Så det blev ett ganska så snabbt beslut i hjärnan att stanna hemma. Kommer även stanna hemma från kvällens fysträning också för att umgås med Ella då helgen kommer bli galen. Måste försöka lösa helgen också med barnvakt samt hinna med ett fyspass under förmiddagen. Det är när det blir för mycket måsten som man bara vill lägga sig under täcket och vakna upp med alla problem lösta. Tänk om det vore så lätt liksom!

Den stora lila bilen med vingar på

10:07 8 september, 2016Livet som småbarnsförälderandredahlgren Lämna en kommentar

Varje morgon promenerar jag och Ella till förskolan som ligger ca 400 meter ifrån där vi bor, riktigt skönt att ha en sån bra förskola så nära sig. Då Ella inte har världens längsta ben så går det inte superfort att gå den korta sträckan, men det är väldigt bra då det är en rolig sträcka att gå med Ella eftersom hon alltid blir väldigt pratglad under just den sträckan.

Dagens ämne handlar om jobb och vad hon ville arbeta med när hon blir äldre. Först på agendan så ville hon bli brandman eller om man nu vill kalla det brandkvinna? Jag skulle väl säga bandhjälte, då dom är riktigt hjältar i vårt samhälle. Ella förklarade att hon ville bli det så hon kunde åka upp på en stor stege och ta ner små kattungar som fastnat i träden. Inte för att lämna tillbaka kattungarna till sina rätta ägare utan för att hon själv skulle få med sig några stycken att ta med hem, haha. Hon förklarade också att det bara var kattungar som fastnade i träden och inga stora katter för dom kunde inte klättra.

Ett annat jobb som hon skulle kunna tänka sig var att ta hand om My little pony´s hemma hos sig. Hon skulle lära dom att flyga med sin stora lila bil med vingar på och det första stället dom skulle flyga till var Island då det fanns en stor lekplats där. Annars skulle hon bara mata dom och leka med dom här hemma. Hoppas bara att hon inte skaffar sig allt för många pony´s för då måste jag nog skaffa mig en större uteplats där dom kan gå och beta.

När vi väl kom fram till förskolan så hade hon inte tid att prata med mig längre då hon såg sin bästa vän V och då är man bortglömd med detsamma, haha! Är så glad att dom funnit varandra så bra, för dom är verkligen sjukt söta tillsammans 😀 Så nu leker dom för fullt på förskolan och jag ska ta mig en kaffe innan dagens aktiviteter börjar.

Hoppas ni får en toppen dag!

Första ispasset för säsongen 2016 – 2017

09:38 8 september, 2016Säsongen 2016 - 2017andredahlgren Lämna en kommentar

Under tisdagskvällen så var det äntligen dags för oss i Skutskär att beträda isen för första gången denna säsong. Men innan vi fick kliva på så var det självklart något som hade hänt. För er som har spelat eller redan spelar i Skutskär vet redan att det inte är någon konstighet om till exempel bakrutan på en buss skulle ramla bort innan vi kommit iväg till en bortamatch eller att bussen stannar mitt i en rondell för att växlarna har slutat funka, så man får backa runt bussen till närmaste parkeringspalats. Allt kan liksom hända när man spelar i Skutskär och det sker garanterat under varje säsong, men när man redan vet om det så har det blivit till en rolig grej istället för ett irritationsmoment.

Som igår till exempel när vi skulle gå in i ishallen så var det fullt med hockey killar i olika åldrar som gled runt på isen och tuggade tuggummi med öppna käftar när vårt ispass egentligen skulle ha börjat. Alltså jag förstår inte det där med hockey lirare och tuggummi? Oftast är det mest tränarna men det ska alltid vara ett tuggummi i käften och det ska tuggas med extremt öppen mun.. Nu tycker jag inte att det är något fel med det, men det ser ju väldigt roligt ut och det förknippas väldigt mycket med hockey tränare. Sen ska dom glida runt i skridskor med shorts också? Förklara gärna för mig varför, för så varmt är det faktiskt inte där inne

Om jag nu ska komma fram till det jag först tänkte skriva om och inte komma in på massa annat så fick vi till slut bort hockey killarna och isen blev spolad trots en lite försening. Just då kan det vara ganska roligt att kolla på oss eller vilket lag som helst för den delen. För när man som lag ska beträda isen för första gången på säsongen så blir man som ett barn när dom ska in på ett stort lekland, övertaggade och har svårt att vänta! För känslan att kliva på isen efter att ha väntat en hel vår och sommar är obeskrivligt och något som man har sett fram emot som bara den. Sebbe kunde knappt vänta tills ismaskinen var klar innan han hade smugit sig över sargen med ett busigt leende och stod där på isen supernöjd, haha!

Träningen gick väl helt okej, inget superpass direkt men det var väntat då det var första träningen på säsongen. Så nu har allvaret börjat och jag ser fram emot denna säsong som jag tror kommer gå riktigt bra och redan på fredag har vi vår första träningsmatch mot Västanfors.

Högst uppe på berget med fanan i handen

10:26 6 september, 2016Min depression, Min vardag, Träning och sjukgymnastikandredahlgren Lämna en kommentar

Nu börjar allvaret igen och med allvaret krävs full fokus, motivation och 120 % vilja. Fokusen och motivationen har verkligen inte funnits i mig de senaste månaderna, utan dom har präglats med ovisshet och rädsla för mig själv och vart mitt liv ska ta vägen. Men under den senaste veckan så har det hänt något och det hela började med ett intervall pass och en resa från Sandviken.

Under förra måndagen så lämnade jag Sandviken för något som jag kommer kalla ett familjesjäl. Under den veckan så hände det något med mig, jag fick upp en lust inom mig som jag inte haft på över 1 år och med det så började jag springa. Jag sprang och sprang tills jag hade spyan i halsen men körde vidare då jag inte hade en enda smärta i nacken, jag hade nämligen testat en ny blandning av mediciner innan passet som verkade funka.

Förut har jag inte klarat av att springa över huvud taget utan att det känts som hjärnan ska sprängas och ramla av för att sedan ligga i smärtor i dagar. Men kan vändningen ha kommit nu? Kan det vara så lätt att man bara måste komma över det där stora berget för att det sen ska bara vända? Jag tror jag är lite smått förvirrad i dagsläget över vad som händer då jag har sprungit nästan varje dag sen dess. Igår sprang jag 7 km, när hände det senast? Jag kan inte ens minnas.. Inte för att jag har väldigt dåligt minne på grund av mina nackskador utan att det var så otroligt många år sedan det hände.

Så nu står jag där, högst uppe på bergen med fanan i handen och blickar ut över mitt liv. Livet som jag har bakom mig, det som jag befinner mig i just nu och det som jag har framför mig. Men jag kommer vara försiktig med mycket, för jag vet att jag inte är frisk än, det känner jag i kroppen och märker i olika situationer. Men jag får inte glömma att det är första gången på väldigt länge som jag kan känna stolthet och vara riktigt glad över något

Så nu får vi hoppas på ett bra första ispass idag samt en bra bandysäsong trots att jag ligger efter med både styrkan och konditionen. Men med min vilja som jag vet finns inom mig någonstans så kommer jag att komma tillbaka mycket starkare än någonsin, det krävs bara tålamod och stöttning från mina vänner och min familj.