Personligt rekord!

Igår hade jag motivationen och viljan, igår gjorde jag det som jag tidigare bara ha drömt om. Efter månader av rehabilitering av knät och en vilja att klara det som jag förut kände som omöjligt så står jag här idag med ett nytt personligt rekord. Under gårdagens träningspass så hade jag bestämt mig redan från start. (Idag ska jag klara 3 km under 15 minuter oavsett vad.)

Man kan väl säga att jag inte fick den bästa starten då knät redan efter 400 meter började ”hugga” lite. ”Huggningarna” som jag känner av är alltid vid mitt största ärr och brukar vara en stund innan det försvinner. Som tur var så försvann det ganska fort så jag kunde öka takten igen.

Flåset finns där men självklart så går det även det att förbättras, men det som ofta sätter stopp för mig är att knät blir väldigt trött. Förstår om det låter väldigt konstigt men det är nog det enda sättet att förklara hur jag upplever det. Man kanske skulle kunna förklara det som att högerbenet inte alls har samma kraft i löpsteget som mitt vänsterbenet.

Men jag körde vidare och sprang på som bara den trots att underlaget inte alltid var det mest optimala. Jag råkade även ut för ca. 100 meter högt gräs blandat med väldigt många brännässlor. Med ca. 600 meter kvar så kändes det som att mina ben inte skulle klara av det höga tempo som jag höll, men med ren vilja så ökade jag ytterligare och kom i mål på tiden 14.41. Mitt personliga rekord sen operationen var slaget och jag fick en euforisk känsla i kroppen där jag låg på marken och kollade upp mot himlen. Fan jag klarade det!!!

Men när ett delmål är slaget så måste jag ordna ett nytt mål som jag ska ta mig ann. Det nya delmålet blir att klara 4 km under 20 minuter innan hösten tar vid.

Efter löpningen så var det dags för ett styrkepass som pågick i 45 minuter och självklart ville Ella vara med och styrka upp sin kropp hon också, haha! Det är så roligt att hon vill vara med och testa allt som jag gör. Hon gillar verkligen att vara med mig och träna och har även fått en favoritövning som är armhävningar.  Från början var det mest ett ”juckande” men nu börjar hon faktiskt få till tekniken lite bättre, på sitt egna lilla vis vill säga.