Jag försöker förstå vad som har hänt. Jag bläddrar mig igenom videos och intervjuer gjorda med de överlevande från diskoteket i Orlando – snart har den här ”sysslan” upptagit tre timmar av mitt liv och mer ska det bli. Samtidigt tänker jag på det som hänt i Paris och i Bryssel, hur många människor som fick sätta livet till och hur många fler som kommer att få göra samma sak. När började det här hatet, när började det här helvetet och kommer den att någonsin få se ett slut? Det är många frågor jag bara måste få ställa mig själv, i brist på någon information. För det är ingen som vet, men jag bara fortsätter fråga mig själv och samtidigt ifrågasätta världen vi lever i och världen vi föder våra barn i.
De senaste åren har inneburit en enorm omställning för världen, för mänskligheten. Hatet har förvisso alltid funnits där men jag har för mig att det inte var så utspritt som det är nu. Att det numera är så många som blivit förgiftade av moderna tidens förakt mot individer och folkgrupper. Jag frågar mig hela tiden varför och jag är rätt säker på att det finns så många därute som frågar sig samma sak. Jag kan inte heller låta bli att tänka på mina barn – vad kommer de att tro om världen? När jag var liten rådde frid och fröjd och även om jag i efterhand vet att jag var priviligerad och kanske även aningen skyddad mot den bistra verkligheten, tror jag ändå inte att det var så illa då som nu. Mycket har hänt, mycket har förändrats och det enda jag vill är att mina barn får leva i en trygg miljö, i ett tryggt land, i en trygg värld där de ska våga dansa med främlingar, gå på klubbar, lära känna nya människor utan att det där varningstecknet i huvudet ska blinka, utan att de ska behöva vara på sin vakt. Jag behövde det inte som barn och jag vill inte att mina barn ska behöva det.
Samtidigt är jag medveten om att jag inte kan ändra mycket. Det enda jag kan göra är att fortsätta uppfostra dem som om världen vore en trygg, kärleksfull plats över vilken en vacker regnbåge sträcker sig och låter alla vackra själar, från varenda hörn av världen, dansa under den.
Vila i frid, alla som fått sätta livet till under de senaste årens terror.
Kommentera (2)
Vilket nostalgitripp det är att kolla igenom bilderna.
Jag kan inte fatta att det har gått tre år redan.
Tre år idag, sen jag gifte mig med Tobias.
I sex år har vi varit ihop, i tre år har vi varit gifta. Och två barn på det. Det förstfödda var bara två månader gammal när bröllopet ägde rum.
Jag har så många bilder, över tusen (!!) som jag fått av vår bröllopsfotograf. De här är dem jag har online / på min desktop sedan tidigare, resten är väl förvarade på CN`n som vi ska titta på ikväll. Bland mycket annat.
För först på schemat står nämligen en dejt! Det är helt galet men jag måste medge att det var länge sedan vi hade det. Nu, med två barn och allt som vi försöker hinna med, har vi inte mycket tid för oss själva. Bara oss. Men ikväll så slår vi till och går på en trevlig middag och firar treårsdagen i Zürich! Farföräldrarna kommer över och passar barnen och nattar dem och vi får njuta av storstadspulsen i Zürich hur länge vi än önskar. Det kallar jag för vardagslyx!
Så, happy anniversary till oss, en imaginär tårta på det – och puss till alla läsare. Nu ska undertecknad redan börja göra sig i ordning. Dejten börjar nämligen tidigt idag.
Kommentera
För ett tag sen läste jag en artikel om hur man ska få barnen att äta nyttigare. En av idéerna som skribenten hade var att alltid låta nyttiga saker ligga på bordet. Även barn gillar att ”snacksa” till och från och när de ser vad som finns på köksbordet tar de gärna en bit eller två av det. Om det t.ex. står massa frukter och kanske en och annan grissini (istället för chips, ostbågar och dylikt) så tar de sig ofta upp och tar en tugga av det som redan finns. Då frågar de sällan om någonting annat utan tar det som finns helt enkelt. Precis som vi vuxna när vi t.ex. är hemma hos någon på besök. Om den här personer serverat småsaker på bordet som förrätt eller snacks, frågar vi sällan aldrig efter något annat istället. Bara lite psykologiskt tänkande för barn också, i det här fallet ”tänker” vi tydligen lika, vi äldre och våra minstingar.
Hemma hos mig serverar jag alltid något nyttigt på bordet, så att Nicolas kan ta för sig när han vill. Och han gör det. Om jag konkret frågar honom om han önskar en banan eller vindruva, säger han nästan alltid nej. Men om det ligger på bordet och han leker och målar där, tar han alltid några tuggor av det goda som finns. På så sätt får jag i honom frukter dagligen.
… och när han inte är hemma, som nu, så smyger sig även några Tartufos till mamma på bordet. Och en kopp kaffe till. En fulländad njutning med vindruvor och de italienska sötsakerna som passar så oerhört gott till just kaffe. Har ni prövat?
Kommentera
Dress: Anine Bing // Moccasiner: Minnetonka // Väska: Versace
Todiloo vänner,
För mig är tisdagar lite heliga – åtminstone sett till allt jag hinner med under förmiddagen. På tisdagar har N sin lekgrupp i skogen så jag kör honom till samlingsplatsen tillsammans med bebisen, som i sin tur somnar i bilen på väg dit. Perfekt – då ”dumpar jag av” Nicolas och har hela tre timmar på mig att handla, städa, sortera tvätt och dylikt. Idag har jag verkligen hunnit med en hel del, och nu doftar det ljuvligt gott från köket. Idag serverar jag rökt lax tillsammans med kokt potatis och spenat i en mix med vitlök, och till det en god sallad med tomat och feta. Mums – jag vet inte hur jag ska klara mig och vänta i ytterligare en timme till lunchdags… Det vattnas i munnen redan.
Min man kommer hem vid 12-tiden för att luncha tillsammans med oss om vi inte lunchar på stan. Idag gör vi det som sagt hemma så jag ska hinna med att laga klart allt, plocka hem Nicolas om dryga 40 minuter och sedan är det dags för käk! Därefter har jag en B12-spruta hos läkaren inplanerad, mer om det senare. Ha en härlig dag!
Kommentera
Klänning: BACK // Träskor: Vollsjö Vital Tofflor // Ring: Krista Kretzschmar
Hej vänner,
Tänkte kika in här snabbt innan det är dags att lämna Spanien-matchen åt sidan och istället bege mig till Zürich med barnen. Nicolas har kung-fu träning idag så jag brukar även ta med Alexis – vi är som Nicolas fans under träningen, hejar på lite i tysthet (i kung-fu får man ju inte vara högljudd) och beundrar honom när han lär sig nya moves. Jag älskar kung-fu och martial arts överlag, önskar att jag utövade det mer själv när jag var yngre. Jag tränade det ett tag i Stockholm, det var så kul vill jag minnas.
Vad tycker ni om den här klänningen förresten? Jag har nog aldrig haft en bekvämare klänning, som dessutom väcker rätt mycket uppmärksamhet utan att den för den sakens skull är öppen, kort eller sexig. Tycker den är väldigt fin och feminin, precis som många andra saker av Ann Sofie Back. Älskar hennes design.
Kommentera