VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

EN FLYGANDE MAMMA PÅ UPPTÄCKTSFÄRD

imageimageimageimageAtt cruisa runt med denna högtekniska cykel även bekant som Flyer, är bland det bästa jag varit med om. Det finns också släpvagn vilket är helt underbart för barnen. De njöt i mer än tre timmar (med paus för fika och matinköp) där bakom mig,  medan jag körde mig fram på de stora och små vägarna här, i den här vackra och naturvänliga delen av Schweiz. Det är så underbart att få uppleva naturen på det här viset också och det är ju inte illa pinkat att jag dessutom är snabb på vägen OCH känner inte av lasten bakifrån. Vi handlade saker som vägde säkert tio kilo också (om inte mer) och jag märkte ingenting. Hemma hos oss, dvs. på väg upp till vårt hus är det en jädrans backe, men den klarade jag ju också galant. Herregud vilken trevlig upplevelse!

Anledningen till att jag har den här Flyern är att jag egentligen fått låna den av min goda vän Sabine – om jag gillar den ska jag investera i en sådan. Med en släpvagn. Då ska jag jävlar anamma vara på G med barnen hela dagarna. Så skönt att slippa bilen och SÅ skönt att jag bara kan låta Alexis sussa där bak medan jag går in i affären och handlar (istället för att behöva klicka ut honom ur sätet/babyskyddet, som gör att han vaknar direkt igen)

Så, nu är det lite paus på det och sen ger vi oss ut på vägar igen. Men först – avnjuta en god äppelpaj jag nyss bakat. Med vaniljsås på det!

Kommentera

Annons

ENSAM, UTMANÖVRERAD OCH STARK

rawness_haus2-1024x678När du har familjen långt borta i Sverige och vägrar anställa en babysitter eller någon som kan lasta av dig någon gång. Jag bara vägrar – och så sätter jag mig konstant i situationer där jag känner att jag är något utmanövrerad av mina barn. Jag är inte den svagaste mamman i stan men jag vill ju bara behaga mina barn, se ett leende på deras läppar OCH känna lugn, ro och harmoni. Utan gråt och gnäll. Är ni också med på den – att man kanske ser igenom fingrarna på en och annan grej, bara för att barnen ska hålla sig lugna och inte brista ut i någon slags vrede som i sin tur bara leder till en mammas frustration och en tår eller två på det.

Jag är ofta ensam med mina barn. T är fortfarande borta mycket och även om han inte åker skidor i landslaget längre så är han borta mycket med jobbet. Jag har lärt mig att ”tackla” livet som tvåbarnsmamma och njuta av varenda vacker del av vad det innebär istället för att stressa upp mig alltför mycket. Men vissa dagar är något svårare än andra, särskilt när regnet smattrar ner mot gatorna, fönstren, babyvagnen och mitt eget huvud så jag knappt ser fram- eller bakåt men barnen likt förbannat behöver luft annars vissnar dem inuti. När man kämpar sig igenom ovädret för att de ska få sig en gnutta frisk luft, rosiga kinder och en känsla av trötthet så man kan lägga dem för middagssömn. Livet som mamma är härligt – livet som mamma som ofta är ensam och tar hand om sina två på bästa möjliga vis är lika härligt. Men påfrestande ibland. 

Jag beundrar ensamstående mammor än mer idag än jag gjort tidigare i mitt liv. Hur klarar ni det? Utan att spricka inifrån? Jag kan sitta och längta mig bort till att mannen kommer hem – och jag vet att han gör det någon gång under kvällen. Kanske till och med tidigare än så, kanske redan vid 18-tiden. Och då är hjälpen återigen där, jag är avlastad och kan göra mig fin och ren. Kan gå in till köket och laga mat ifred. Kan till och med måla naglarna om jag vill. Hur klarar ni er, ni som har två-tre men är ensamma? Wow. En stor, enorm eloge till er. 

Kommentera (1)

Annons

ETT BESÖK PÅ KVINNOKLINIKEN

frontrodebjer_542d3d6c9606ee6df016e9c8Idag hade jag min ”efterlängtade” tid på kvinnokliniken som ligger i anslutning till sjukhuset där jag födde Alexis. Det här med kontroller av ”de områden”, om ni förstår vad jag menar… Likväl måste det göras men ni som gillar det kan väl sträcka upp en hand… Inga alls? Inte jag heller. Jag känner mig så obekväm med det hela och det enda jag uppskattar är när jag får gå därifrån och vet att jag mår bra, inifrån med. Så var det idag – bara goda nyheter efter en omfattande test som här i Schweiz görs oftare än vad vi är vana vid därhemma. Om jag inte minns fel så får man själv boka in sig på sådana kontroller i Sverige? I Schweiz är det nästan obligatoriskt. Och jag är glad att gjorde en kontroll just idag för det var nio månader sedan jag födde Alexis via kejsarsnitt, så det är tryggt att veta att magen läkt även inifrån.

Egentligen hade jag tid hos en man, överläkaren på Kvinnokliniken, och bara det gjorde mig obekväm även om han är väldigt känd och respekterad här. När jag väl anlände till kliniken fick jag höra att det var en nödsituation i OP-salen och att även han skulle hjälpa till, så en assistent till gynekologen skulle kika på mig. Inte mig emot – jag är nog bra mycket gladare om en kvinna inspekterar mig. Håller ni med på den med?

Här regnar det som tusan de senaste dagarna och jag kan inte annat än att drömma mig till semestern. Men det hade varit rätt trevligt med lite uppehåll här också, då jag vill testa en cool grej som jag fått låna av min granne. Det rör sig nämligen om en elektro-cykel med anhängare för barn. De ska sitta och chilla i en koja-liknande grej och jag kör dem med en cykel som i sin tur går som bil. Typ nästan. Som snabbast kommer den upp till 27 km/h när den är elektro-styrd. En så cool grej som jag tror att jag kommer gilla och så småningom investera i. De är bra dyra de sakerna, men skitkul plus även häftigt för barnen.

Kommentera

Annons

12 TIMMAR AV LÄNGTAN OCH DÅLIGT SAMVETE

goya3_542c0c73e087c37985ddf4aaJag vet inte om det är särskilt normalt men igår lämnade jag mina barn för att istället ägna mig åt en heldags fix här hemma, som avslutades med en gudomligt god middagsdejt ute med min man. Vi firade prick tre år som gifta och behövde verkligen en sådan ”get-away” från allt och alla i ett par timmar. Det gör vi alltför sällan numera. Typ aldrig.

Men redan efter två-tre timmar, då barnen hade det tryggt i trygga händer, kände jag ett visst obehag och en känsla av att jag bara lämnat bort dem. Tre timmar växte sig till fyra, fem, sex och på slutet av kvällen, när vi ändå var på väg hem och barnen tydligen redan sussade så gott i egna sängar, började jag nästan böla. Känslan av att vara borta från dem så pass länge gav mig till slut dåligt samvete och på vägen hem i bilen kunde jag inte tala om någonting annat än mina två skatter. Jag vet inte, jag har bara inte lärt mig vara ifrån dem. Vi hänger liksom alltid ihop. Igår intygade jag mig själv om att det är ok, det är legitimt att lämna dem, att låta dem vara med annat folk än mig någon gång, att de har det så skoj – för jag såg ju massa bilder på mms och de hade inget annat än superskoj!

Kanske, eller förmodligen är det bara jag som får lära mig att släppa taget ett tag. Jag tror att det gör mig gott. Åtminstone en gång eller två i månaden. Jag beundrar er mammor som kan det. Jag har lång väg att gå. Och jag vet inte alls vad det beror på, kanske bara på faktum att jag faktiskt alltid är med mina barn. Att vi så sällan är från varandra – hade vi varit det en gång i veckan hade jag ju förmodligen lärt mig att tackla en sådan situation och njuta av egentid istället för att ha dåligt samvete. För det är väl fantastiskt härligt att fortfarande ha en gnutta egentid, även som mamma.

Kommentera

Annons

JAG FÖRSÖKER FATTA VAR HATET KOMMER IFRÅN

Jag försöker förstå vad som har hänt. Jag bläddrar mig igenom videos och intervjuer gjorda med de överlevande från diskoteket i Orlando – snart har den här ”sysslan” upptagit tre timmar av mitt liv och mer ska det bli. Samtidigt tänker jag på det som hänt i Paris och i Bryssel, hur många människor som fick sätta livet till och hur många fler som kommer att få göra samma sak. När började det här hatet, när började det här helvetet och kommer den att någonsin få se ett slut? Det är många frågor jag bara måste få ställa mig själv, i brist på någon information. För det är ingen som vet, men jag bara fortsätter fråga mig själv och samtidigt ifrågasätta världen vi lever i och världen vi föder våra barn i.

De senaste åren har inneburit en enorm omställning för världen, för mänskligheten. Hatet har förvisso alltid funnits där men jag har för mig att det inte var så utspritt som det är nu. Att det numera är så många som blivit förgiftade av moderna tidens förakt mot individer och folkgrupper. Jag frågar mig hela tiden varför och jag är rätt säker på att det finns så många därute som frågar sig samma sak. Jag kan inte heller låta bli att tänka på mina barn – vad kommer de att tro om världen? När jag var liten rådde frid och fröjd och även om jag i efterhand vet att jag var priviligerad och kanske även aningen skyddad mot den bistra verkligheten, tror jag ändå inte att det var så illa då som nu. Mycket har hänt, mycket har förändrats och det enda jag vill är att mina barn får leva i en trygg miljö, i ett tryggt land, i en trygg värld där de ska våga dansa med främlingar, gå på klubbar, lära känna nya människor utan att det där varningstecknet i huvudet ska blinka, utan att de ska behöva vara på sin vakt. Jag behövde det inte som barn och jag vill inte att mina barn ska behöva det.

Samtidigt är jag medveten om att jag inte kan ändra mycket. Det enda jag kan göra är att fortsätta uppfostra dem som om världen vore en trygg, kärleksfull plats över vilken en vacker regnbåge sträcker sig och låter alla vackra själar, från varenda hörn av världen, dansa under den.

Vila i frid, alla som fått sätta livet till under de senaste årens terror.

Kommentera (2)

Senaste uppdateringar från mig