VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Minnen från Juni 2013

Tiden går fort. Himla fort! Det är redan två år sedan jag vann Hela Sverige Bakar! Gaaaaaalet ? Jag kommer ihåg finaldagen som igår. Så många känslor som en människa kan känna kände jag den dagen. Nervös, pirrig, glad, ledsen, arg, uppgiven, hoppfull, galen, misstänksam och längtan…en längtan som fan skar i bröstet.  Jag hade inte träffat mina älskade ungar på 3 veckor och det kändes rent ut sagt förjävligt. Jag kände mig som världens sämsta morsa som lämnat min lilla 8-månaders, helammandes dotter och min älskade 4-åriga pojke. Så klart dom hade det bra med sin pappa men många tvivel värkte i mig under hela resan på Taxinge. Jag satt och pumpade bröstmjölk mellan tagningarna och produktionen på Meter TV pressade mig varenda dag på känslor. ”Hur käääääns det att vara utan dina barn Carro?” ”Du måste ju bara längta ihjääääääl dig!” ”En sån liten dotter hemma…” ”Vad skulle du säga om du började den tekniska utmaningen och så satt dom där på bänken, Melwin och Milou?” ”Du säger att du vill vara ifred i köket och jobba ensam…skulle du verkligen vilja det nu???” ”Tänk deras små händer i degen, åååååh vad gulligt!” 
Så höll dom på tills det brast och jag stod där framför kameran med knöggliga, ömmande pattar och svarade på frågan..”Så Carro, hur känns det att inte lyckas med bullarna då? Var inte det din grej?” Då ville jag åka hem… Men, envis som en gammal sate och med en galen tävlingsmänniska i kroppen tog jag mig vidare program efter program och så plupp, vann jag. Galet, helt galet. När jag äntligen fick krama om Melwin…när hela min familj suttit och tittat på oss finalisten i över 2 timmar när vi bakade den tekniska utmaningen i tältet…när vi äntligen fick hålla om varandra…fy faaan. Jag höll på att svimma. Melwins lilla kropp bara skakade och han grät och hulkade. Han ropade ”MAAMMAAAA!!!” i mitt öra och klamrade sig fast hårt som en apunge. Jag ville aldrig släppa honom igen i mitt liv men jag var tvungen att gå in i tältet igen och presentera bakverken. Puh…shit, nu kommer tårarna. Älskade älskade ungen min. Och Milou då. Hon hade fått en framtand och lärt sig stå och kände inte alls igen mig. Hon tittade på mig snabbt när Tobbe kom fram med henne och sen stirrade hon vidare på alla människor runtomkring. Det kändes jättekonstigt…och inte alls bra. Men efter nån timme, när alla gått hem och lugnet lagt sig och bara fotograferingen återstod…då sög hon tag i mig med blicken och höll kvar länge. Köndes som flera minuter. Hon granskade mitt ansikte som att hon försökte memorera och minnen kom upp. Sen sträckte hon upp sina små armar mot mig och log och ville bli kramad. Jag undrar än idag om det har satt spår i henne. Om det ör nån gång man absolut inte ska vara borta från sitt barn så är det runt 8-9 månaders ålder för då är anknytningen som viktigast. 3 veckor är lång tid i en liten människas liv. Min lilla böngrodd. Att krama om Tobbe ska vi inte tala om. Shit, vilken känsla! Tryggt, hemma, min karl. Min snygga härliga karl, min Tobbe. Nu ville jag hem. Hem till Vällingby.
Ja ni, vilken resa. Och det verkar inte ta slut för baka gör jag ju för fasen jämt, hahaha! Jag har lyckats klamra mig fast i branschen lite här och där och det var mitt mål. Att både massera och baka. Två jobb som jag älskar och vill fortsätta med tills händerna säger stoppipopp. 
Ojojoj, minnen för livet och som jag håller kärt för roligt var det också. Förbannat jävla roligt och härligt och en situation som egentligen passade mig som handen i handsken. 
Om 24 timmar vet vi vem som vinner årets Hela Sverige Bakar. Ni kollar väl 7:an kl 21.00 imorgon? Det ska jag. Även om jag satt där i publiken, hehe..
God natt till er härliga läsare och följare!
Som jag sagt förut, det är så fantastiskt att så många hänger med här på bloggen! Tack till er ❤️

Kommentarer


  1. Ann-Marie L 12 november, 2015 on 08:18 Svara

    Åh jag förstår att den tiden måste varit hemsk, men serru’ jag tror ju, å det bestämdaste, att de satt och heja på världens bästa mamma!

    Kram

  2. Gülay 12 november, 2015 on 10:23 Svara

    Tack du för att du delade med dina minnen. Du och din familj blev lidande,men tävlingen öppnade säkert många dörrar. Tror inte din härliga böngrodd har tagit skada av detta. Ja självklart ska jag titta på ikväll,Linus hejar jag på.

    • Caroline Ahlqvist 12 november, 2015 on 22:27 Svara

      Absolut! Många blandade känslor och självklart en chans till spännande uppdrag! Jag ångrar inte en endaste sekund, även om timingen i livet var lite knas ? Kraaaaam!!!

  3. Jessica Christensen 12 november, 2015 on 12:25 Svara

    Alltså fy fan dessa jävla gravidhormoner! Tårarna bara sprutar när jag läser det här!

    DU är helt fantastisk, en otrolig inspiration & du verkar vara en helt fantastisk person & mamma!

    Stor kram till dig & tack för att vi får följa dig! <3

  4. Annette 12 november, 2015 on 13:37 Svara

    Åh, blev alldeles gråtmild här på tåget, hoppas ingen såg. Tack för att du delar med dig!

  5. vera 12 november, 2015 on 14:47 Svara

    Åh vilka härliga bilder! Du är en riktig inspirationskälla för mig som bakbloggare och jag är så glad att jag såg hela sverige bakar det året. Nu ser jag fram emot ikväll att få med inspiration och se vem nästa vinnare blir 🙂

  6. Viola 12 november, 2015 on 16:18 Svara

    Underbara minnen och känslor, både upp och ner! Tack för att du delar med dig <3

  7. Sofia 12 november, 2015 on 17:44 Svara

    Snälla Carro, spoila inte vinnaren på bloggen. Hinner inte se ikväll.

    • Caroline Ahlqvist 12 november, 2015 on 18:27 Svara

      Hehe, då får du helt enkelt inte gå in på bloggen förrän du sett avsnittet för inlägget är redan klart och kommer publiceras 22.00 ikväll! Sooooorryyyyy!!! ???

  8. J 12 november, 2015 on 21:50 Svara

    Hej, jag saknar dig i rutan ?. Du kan lungt lita på att din böngrodd hämtat sig! Inte för att jag känner henne men när man ser kärleken mellan dig o dina barn så är jag övertygad om att de små filurerna mår finfint!!!! Stor kram

    • Caroline Ahlqvist 12 november, 2015 on 23:51 Svara

      Hehe, tack! Man vet aldrig när jag dyker upp i rutan ?
      Vilka ord! Tack snälla vad det är härligt att höra! Men vet ju liksom aldrig om man gör ett bra jobb som förälder men alla vi gör vårt bästa och det finns ingen större kärlek på detta klot än kärleken till sina barn ❤️ Puh, det är helt galet vad livet vore tomt utan dom!

      Kram till dig! En stor en! ???

Lämna ett svar till Caroline Ahlqvist Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *