Hej! Jag heter Caroline Ahlqvist och här på bloggen skriver jag om allt från livet som 2-barnsmorsa, matte, sambo, kostrådgivare, massageterapeut och träningsälskare till mitt intresse inom bakning och vinnare av Hela Sverige Bakar 2013! Här bjuder jag på recept som passar den som är ny i köket och vill hålla det enkelt till den som har lite mer vana och kanske vill utmana sig lite. Jag vill att ni ska bli sugna på att baka mer hemma så låt oss inspirera och tipsa varandra i bakningens värld för fullärd blir man aldrig. Kom gärna med synpunkter och tips! Det ser jag fram emot! ROCKA LOSS I KÖKET OCH NJUUUUT AV ATT BAKA!
Jag retar mig nåt grymt på en sak i vardagen. Eller i nästan alla sammankomster med människor.
Hur kommer det sig att så få säger hej och ler?
Tex nu när Melwin började skolan i höstas och man stöter ihop med ca 80 föräldrar som lämnar och hämtar varje dag. Ytterst få säger hej och ler. Jag skulle säga att det är näst intill ovanligt! De flesta ser så jääääävla sura och buttra ut och bara skiter i att anstränga sig mot alla andra i rummet. Ni skulle sett folks min när jag dessutom RÄCKTE FRAM HANDEN (I know, heeeeeeelt galet!) första dagarna och sa ”Hej, jag är mamma till Melwin!” Nämen sorry, jag tänkte det kunde vara trevligt om vi tjenade på varandra eftersom våra kids kommer gå i samma klass i typ 9 år framöver…(jag var inte helt ensam om att vara så galen i början, promise.. En del gjorde samma sak och det var härligt)
Jag försöker alltid att bemöta människor med ett leende och säger alltid hej om det är en person som tillhör samma sammanhang som mig, typ klassens föräldrar och barn, alla på fotbollen, på SATS, grannar, ja, folk som man stöter på här och där, regelbundet i sin vardag! Jag fattar ingenting! Jag vet att jag är känslig mot sånt här…HSP:are som jag är men det är så extremt så jag bara baxnar varje dag!
Om vi fortsätter med Melwins klass som ett bra exempel så har jag varit envis och sagt hej och hejdå när vi kommer och går varje dag i tre månader snart och NUUUUUU börjar folk säga hej och le tillbaks! Och dom verkar faktiskt tycka att det är lite trevligt! YEAAAAAAAH!! Mysmysmysmyyyyyyyys!!! Det är min lilla kamp i vardagen, hahaha! Jag kan också vara på sjuuuukt dåligt humör på morgonen om ungarna har jiddrat i 80 min om knöggliga galonisar och frukost som smakar blä men jag skulle faktiskt aldrig skita i att le mot andra föräldrar när vi möts i kapprummet.
Vad säger ni? Är det inte lite väl surt och buttert där ute i höstrusket? Nu när det är som tyngst på året behöver vi alla små vardagsglimtar vi kan få! Surpittar och sursnippor… Våga le för fasen, är det så svårt??? Jaja, skönt, nu fick jag ur mig lite slagg. En reflektion i vardagen. God natt!
Hej Caroline!!
Jag håller fullkomligen med dig!! Även jag tillhör gruppen av unika HSP:are och ler alltid glatt och hälsar trots sorger och bekymmer. Fattar inte hur folk kan vara så sura och otrevliga!! Fy skäms på dem!!
Stort Grattis till din vinst Hela Sverige bakar 2013!!
Åhhh, det finns någon mer som jag 🙂 Till saken hör att jag numer bor i USA (ja du har läsare där också) och där är alla så trevliga och hälsar. Överallt! När jag är ute och springer möter jag massor av människor, allt från spatserande äldre herrar till riktigt cykelgalningar, och det är alltid -Good morning eller -Go Mommy go (springer oftast med vagn) och det gör min dag så mycket bättre. Men när jag är i Sverige, inte en blick på den du möter eller för att inte tala om affärsbiträden, suck jag orkar inte ens gå in på det. Fortsätt med din underbara blogg och att le!
Åh, det är alltså inte bara i min sons klass som inte föräldrar hälsar på varandra…de tittar inte ens på
en när man möts. Vissa ser riktigt sura ut. Jag försökte länge få ögonkontakt så att man åtminstone kunde le mot varandra, men har gett upp. Det värsta är ju att man får för sig att de har något emot mig eller min son.
Bra där! Underbart! Eller som man säger, ”att ge någon ett leende kostar ingenting, man får bara massor tillbaks” Jorå, sakta men säkert börjar dom gamla gråa råttorna luckras upp, jag ger mig inte! Hahaha!
Stackars satar, en positiv jävla människa mitt i den gråa leran! Det måste sticka i ögonen 😉
I’m with you!! För flera år sedan var jag likadan, alltså som normen men så läste jag någonstans att det är så jävla enkelt att göra andra glada om även bara för en kort stund och jag märkte själv när jag hade en -ursäkta- bajsdag när någon är riktigt trevlig mot en hur glad man blir. Av så lite!! Så jag började då hälsa på busschauffören (olika varje morgon) och om jag såg något snyggt plagg eller så på folk på stan -ge komplimanger och att se dessa ansikten lysas upp är underbart och värmande! Man lyfter upp sig själv med. Fortsätt sprid glädje vi lär ju bli fler för det smittar ju??;)
Hej Caroline!!
Jag håller fullkomligen med dig!! Även jag tillhör gruppen av unika HSP:are och ler alltid glatt och hälsar trots sorger och bekymmer. Fattar inte hur folk kan vara så sura och otrevliga!! Fy skäms på dem!!
Stort Grattis till din vinst Hela Sverige bakar 2013!!
Åhhh, det finns någon mer som jag 🙂 Till saken hör att jag numer bor i USA (ja du har läsare där också) och där är alla så trevliga och hälsar. Överallt! När jag är ute och springer möter jag massor av människor, allt från spatserande äldre herrar till riktigt cykelgalningar, och det är alltid -Good morning eller -Go Mommy go (springer oftast med vagn) och det gör min dag så mycket bättre. Men när jag är i Sverige, inte en blick på den du möter eller för att inte tala om affärsbiträden, suck jag orkar inte ens gå in på det. Fortsätt med din underbara blogg och att le!
Helt rätt gjort av dig, klart man ska heja och vara trevlig – och vilken sjukt härlig bild! 🙂
Åh, det är alltså inte bara i min sons klass som inte föräldrar hälsar på varandra…de tittar inte ens på
en när man möts. Vissa ser riktigt sura ut. Jag försökte länge få ögonkontakt så att man åtminstone kunde le mot varandra, men har gett upp. Det värsta är ju att man får för sig att de har något emot mig eller min son.
Jag försöker leva efter devisen att det är bättra att hälsa på en för mycket än en för lite.
Är väl alltid trevligt med ett leende och ett hej? Människor är konstigt. 😀
Bra där! Underbart! Eller som man säger, ”att ge någon ett leende kostar ingenting, man får bara massor tillbaks” Jorå, sakta men säkert börjar dom gamla gråa råttorna luckras upp, jag ger mig inte! Hahaha!
Stackars satar, en positiv jävla människa mitt i den gråa leran! Det måste sticka i ögonen 😉
Kraaaaaam!!!
I’m with you!! För flera år sedan var jag likadan, alltså som normen men så läste jag någonstans att det är så jävla enkelt att göra andra glada om även bara för en kort stund och jag märkte själv när jag hade en -ursäkta- bajsdag när någon är riktigt trevlig mot en hur glad man blir. Av så lite!! Så jag började då hälsa på busschauffören (olika varje morgon) och om jag såg något snyggt plagg eller så på folk på stan -ge komplimanger och att se dessa ansikten lysas upp är underbart och värmande! Man lyfter upp sig själv med. Fortsätt sprid glädje vi lär ju bli fler för det smittar ju??;)
Gud vad jag gillar detta inlägg! Underbart att se någon som reagerar och inte själv smittas av alla surmunnar! 😀