Har man en blogg måste man ju ibland uppdatera med bilder känner jag. Så det gör jag nu med några stycken från våra veckor här i Sverige. En salig blandning av stadsliv och lanthäng. På tisdag vänder vi upp mot Stockholm igen, ett barn kort. Den här fyraåringen ska nämligen vara på egen semester för ett tag, göra utflykter och hänga med mormor och morfarn. Kul för henne och aningen lugnare för oss som bara behöver roa en ettochetthalvtåring. Fast det kanske blir mer jobb, för i ärlighetens namn så är det mest storasystern som leker med henne.
Men imorgon är det måndag och jobb igen, jag hoppas nästan att det börjar bli lite mer att göra för nu börjar snart den uttråkades lampa att lysa. Den där fliten känns långt bort när det inte finns något som motiverar insatsen. Men snart så!
Fast ikväll kör vi vidare på Orange is the new Black och en påse jordnötsringar. Längtar!
Nu är det många som klagar på vädret. Undertecknad inklusive. Fast jag är ju inte ett dugg förvånad, jag är ju nämligen ledig och i Sverige. I samma sekund som jag lämnar landet brukar det vända, så från och med den 28:e juli är jag rätt så säker på att ni andra får njuta av sommar igen. Låter det bli att regna ska jag inte gnälla.
Det är helt enkelt bara att konstatera (tillsammans med SMHI) att jag och semestrar i Sverige inte går hand i hand. Om man inte gillar regn då, men jag gör ju tyvärr inte det. Synd, för jag älskar ju som bekant tanken på en sommar i Sverige. Det är bara det själva praktiska som inte alltid klaffar.
I ärlighetens namn har jag väl inte försökt så många gånger heller. En semester i Halmstad som regnade bort, dito på Gotland, på Öland och ja, vi kan väl säga att vi tycker om solen. Det verkar bara inte vara ömsesidigt.. 😉 Eller så är jag sämst på att välja semesterveckor, kan ju ha något att göra med det också.
Oss tycker jag inte så synd om oss, vi ska ju ändå åka bort och spenderar några få nätter av våra veckor på hemmaplan, det är värre med aktiviteter när man är hemmavid. Imorgon åker vi ner mot stugan för semester i dagarna fem, innan vi vänder via Nora och till slut återvänder hit för tvätt och packning.
Fy sjutsiken så lycklig jag är att jag inte har semester just nu. 12 grader och mörkgrått ute. För att inte tala om de 15 milen mellan Nora och Stockholm som det fullkomligt öste ner. Fruktansvärt deprimerande.
Jag är och har alltid varit beroende av sol och värme. Avkoppling, lugn och en annan miljö. Många säger att den finns att hitta i Sverige, det är jag säker på. Det gäller bara att jag kan tajma in det samtidigt som solen behagar att skina. Och med den rådande väderleken får jag inte alltför hoppfulla vibbar inför den kommande semestern. För nu är det inte många veckor kvar, sen väntar några somriga veckor.
Men än har jag inte gett med mig, ingen utlandsresa är bokad. Även om det finns i planeringen om det här ser ut att fortsätta, för varken jag eller E är direkt sugna på att regna bort.
Sen finns det ju en liten detalj i det här med semester som kallas att slippa städa, slippa diska och slippa fundera på matlagning. Detaljer som en stugsemester i Sverige inte löser ett dugg av, även om det såklart är möjligt att äta ute morgon, middag och kväll. Bara fruktansvärt dyrt.
Det märks att varken jag eller resten av Sverige riktigt har tid att sitta vid datorn när solen skiner ute. Helt rätt i min mening, vi får så få månader med fint väder i det här landet att man blir svältfödd och nästan beroende av den gula bollen på himlen för att må bra. Jag är i alla fall sån, att jag måste få vara ute i friska luften och njuta när det väl är dags. Ångest av att sitta inne deluxe alltså. Och sitta inne kan vi göra de resterande 9 månaderna om året, så bloggen lär nog uppdateras ändå sett över ett tidsperspektiv.
Just idag är dock vädret lite sämre, solen börjar visserligen komma fram men temperaturen är betydligt lägre än de senaste dagarna. Fast jag tycker ju inte att det har varit speciellt varmt ens då, för här har det blåst kalla vindar. Har inte ens tagit av mig min tjocktröja förutom en kort stund igår eftermiddag. Och långbyxor har jag också haft. Tycker ni att jag är knäpp? Ja, kanske. Fast jag har faktiskt frusit, så det är inte så att jag har kläder på mig för att det är kul inte.
Igår var jag och Cissi ute och fiskade en sväng. Eller ja, först skrämde vi livet ur E när vi skulle baxa ut båten från bryggplatsen där det låg ett grunt stenblock i vägen, sen blandade vi lite ihop gas och back på båtmotorn. Resultatet var väl ganska skrattretande skulle jag tro, men iväg kom vi. Sen hann vi kasta några gånger innan Cissi fastnade i vassen bokstavligt talat. När vi då skulle in och hämta upp draget som satt fast fastnade vi själva i vassen istället. Med hård vind som låg på och åror som inte satt fast tog det oss 20 minuter att komma ur vassen. Lyckligt nog för oss var det ingen som tittade på. Inte hela tiden iaf…. Vi är så roliga vi, jag skulle gärna ha sett bilder på hur vi höll på. Pinsamt.
Kort därefter gav vi upp med kastandet, fiskarna var ändå inte på vår sida och vi hade goda äpplen med oss att tugga på. Så där satt vi mitt ute i vattnet, tuggade äpple och snackade skit. Så kan man också fördriva en förmiddag, men väl hemma var vi så hungriga att vi kastade oss över gårdagens grillrester i ett nafs. Lilla A kom och gjorde oss sällskap, sin nya vana trogen smällde hon i sig en halv entrecôte. Dyr vana som fötts måhända?
Torsdag, huvudet är tungt och ögonen trötta. Känner mig som en pensionär jag skyller på det tunga vädret, men det är tyvärr sanning. Jag känner av väderspänningar, vilket gör mig lite irriterad. Jag har faktiskt inte ens fyllt 30, så varför ska min kropp svika mig som en gammal kärring?
Inte cyklade jag till jobbet idag heller. Varför? Jo, förstår ni. Trots jordens skönaste sadel och kortaste cykelvägen ever så har jag alltså fått blåmärken i rumpan. Hemvägen igår var en riktig kamp till och från, idag är det lite halvjobbigt att ens sätta sig på kontorsstolen. Mina kollegor här (alla manliga) skrattar såklart gott åt mig. Dels när de nu vet att jag klarade av att cykla en hel dag och ännu mer när jag berättar anledningen till cykelbristen.
Gårdagen var trevlig, jag och Lilla A hängde i den lilla lekparken en stund. Grävde, hoppade, gungade och försökte oss på att åka rutschkana. Den var dock lite för liten för den äldre i sällskapet och min (då redan onda) rumpa hade inte ens lämnat avsatsen innan fötterna tog i marken. Jättekul tyckte A och klappade händerna, men en sväng i den minimala kanan räckte för mig.
Fast jag tänker inte klaga, det är så guld värt att kunna vara ute nu på eftermiddagarna och bara njuta av vädret, av solen och av de varmare vindarna som börjar dra in. Igår var dessutom första dagen på länge som jag inte förfrusit mina fingrar på kontoret – det ni.
Enda nackdelen med en stor kamera är att man inte orkar släpa runt på den i tid och otid, efter att varit tvungen att lämna kontoret strax efter klockan 15, skynda hem med cykeln och lämna datorn och sedan promenerat bort till dagmamman hade en hel timme gått och jag insåg snabbt att den rutinen inte kommer fungera i det långa loppet. Dags att sätta på sig tänkarhatten alltså… Och kameran glömde jag helt bort.
På de tre timmar det har tagit att skriva det här inlägget har molnen börjat hopa sig här ute, min huvudvärk smyger sig på sekund för sekund. Snälla, fina väder – släpp fram solen igen! Hade för övrigt storslagna planer på att göra ett besök på gymmet ikväll, men har andra saker att prioritera tyvärr. En annan dag kanske?
