Här i julas påpekade barnens farmor att hon inte tror att det blir någon riktig vinter i år, snart är jag nog beredd att hålla med henne. I alla fall känns det så. Den där fina, vita snön är så saknad så saknad. I helgen var det meningen att vi skulle lämna ungarna i Nora över en dag och rymma upp till Romme Alpin för att åka lite skidor. Istället sitter jag här i soffan med ett sjukt barn (som nu dessutom gör helgen i Nora väldigt osäker) och tittar på när regnet droppar utomhus.

Som E sa – om det ska vara så här hela vintern – då kommer till och med jag bli deprimerad. Ni förstår, det är ju jag som har problem med vinter, mörker och kyla. Det är jag som alltid väcker idéer om resor, om att komma iväg. Så att höra det känns som att jag i alla fall är rättfärdigad för den sista minuten surfningen jag just genomförde. Men lugn hörrni, det blir ingen januariresa här tyvärr för de alternativen fanns inte. Annars hade det nog kunnat bli en favorit i repris för mig och Lillasystern faktiskt. För de här sjukorna tar musten ur mig. Om en timme ska Lilla A till doktorn för att se vad som är fel den här gången.

Är det nu man ska hoppas på att andra måste ställa in sina resor av en eller annan anledning?