Snacka om att börja hemmalivet på topp, den här dagen har (bortsett från något övertrötta och snoriga ungar) varit sådär grym som man bara kan hoppas på. Till och med på jobbet. Lugnt och skönt, så pass att jag och chefen hunnit överlämna inför hans semester utan störningsmoment. Sånt gillas massor, massor.

Så i eftermiddags när jag kände att energin började rinna ut och det fanns risk för den där hemska tröttheten som hör till jetlag gjorde jag det oväntade och gick iväg till ett alldeles tomt Sats. Så himla underbart, skönt att använda kroppen och ännu skönare att få vila skallen lite. Jag måste, måste, måste verkligen komma igång med det där att träna igen nu. Innan närheten försvinner, innan det blir ett projekt. För då gäller det att ha vanan inne.

Men är det inte konstigt hur man på några sekunder går från semestermode till att känna som att man aldrig varit borta?