Konversationen mellan mig och Monique på Sail Rock Divers vår sista morgon på Koh Phangan kommer jag minnas länge. Kvällen innan drog det upp till storm, man föste in alla i restaurangen, varnade för fallande kokosnötter. Himlen var mörk, skrämmande och svart. Det blåste rejält och sen kom regnet. Stormen höll sig borta, men vinden låg fortfarande på morgonen efter och havet såg inte alls lika lugnt och snällt ut som tidigare. Vita gäss. Så små, men kan göra så mycket.

”Guess I’m gonna be handing out a whole lot of seasicktablets today, it seems a bit rough out there” inledde hon med, varpå jag förklarade att det var dags för oss att åka tillbaka till Koh Samui. Jag berättade om min överkänslighet mot postafen, varpå hon förklarade att det måste vara ett annat aktivt ämne än dessa. Det här var de piller de gav till sina dykare, för de får ju inte vara påverkade under vattnet. Vi kan väl konstatera att det är 1) en jäkla tur att jag inte dök hos dem, 2) har världens bästa sambo som förstår att jag måste sova ”ruset” av mig, 3) tog den där tabletten med tanke på att vi fick åka karusell bak på pick-up flak till båtterminalen och 4) pillrena har inte förvarats i temperatur under 30 grader. Kan inte låta bli att undra hur hon menar att man blir av vanliga åksjuketabletter. För nu kunde jag sovit ett dygn. Är det bara jag som är så här känslig?!

Fast det är klart, nu har jag ju lovat att vi ska komma tillbaka och dyka. Så – vem följer med oss dit? Två veckor i november kanske? Ja, eller nåt. Den där dyra veckan bokad till Egypten lever farligt. 

Och glöm inte bort att tävla om en middag på Koh Phangan för två HÄR.