I måndags när grannens barnbarn var på besök och tog fram sin cykel för säsongen blev Lilla A sugen på att själv lära sig cykla. Vi har försökt en del gånger tidigare, men märkt ganska fort att hon inte varit intresserad på riktigt och därmed inte pressat henne utan låtit det vara. Så mina förhoppningar var ändå inte höga när vi gick ut på gården i måndags för att köra några varv. För nog var det vingligt. Hon hade inte koll på att man måste styra, eller att man måste stanna. Ändå kunde jag släppa taget några meter i taget, men fick ju vara med rejält. Anser dock att det kan vara farligt att vara där och kompensera för mycket eftersom de måste lära sig balansen.
I tisdags gick det ännu lite bättre och nu kunde jag bara springa bredvid och korrigera där det bäst behövdes (kurvor ja). När E kom hem från jobbet fick han minsann möta upp ute för att titta på och springa med cyklisten. Idag drog hon bara iväg på egen hand och jag kunde stå kvar och titta. Bara sådär. För nu har hon fattat att hon kan. Dessa barn alltså, att få se när de knäcker koden och vågar är något helt magiskt! En kvart om dagen alltså, mer krävdes inte.
Så ja, nu ska jag börja titta efter en cykel att köpa till hennes födelsedag. På så sätt kan vi köpa något vettigt, som verkligen behövs och som kommer användas.