Godelimorgon kära läsare! Jo, här förstår ni är det peppigt värre. Det närmar sig ju nu, den här flytten. Istället för att bara känna frustrationen över allt som ska göras (okej, den är nog fortfarande kvar här någonstans) så är jag så otroligt taggad för helgen. Att få flytta! Har jag gjort det förut? Oj oj oj. Jodå, ett par lägenheter har man ju hunnit med, de första 19 hemma runtom i ÖÖöööörebroooo (ja, gnällbältet deluxe).
Mina första år hann vi bo i Brickebacken (där bodde för övrigt hela min släkt typ – gångavstånd till mormor och moster – lyxen när mammas mat inte var god) på nedre botten. Erkänner att det finns en del minnen där kring lustiga typer som gått till fel lägenhet, som bultat på mitt i natten. Eller när de knackade mormors fönster. Men i alla fall, sen flyttade vi till en större lägenhet en trappa upp lite senare. Det var bättre. Lugnare. Sen köpte de ett radhus och vi flyttade till Öfre Adolfsberg (jätteviktigt i den stadsdelen med Öfre och Nedre – så man visste vem som var något att ha och inte). Otroligt spännande tonårstid, hemsk backe upp till bostadsområdet när man kom från stan. Önskade alltid att vi bott i nedre.Lagom till gymnasiet flyttade vi ut till Marieberg i ett hus. Bredvid travbanan. Tänk om någon av oss ens gillat hästar. Fy.
Örebro i mitt hjärta. För alltid.
Därifrån så började jag om på egen hand. Till Brickebacken igen (vad tänkte jag där egentligen?!) innan jag fort som tusan flyttade till Väster (i själva verket var nog Brickebacken lugnare pga våldtäktsvåg där). Eftersom jag veckopendlade under ett år och mest bodde på hotell (herregud så tråkigt) användes knappt lägenheten. Sen hamnade jag i Bagarmossen. Bagis. Mitt första riktiga möte med tunnelbanan (och Marika Lagercrantz som pendlade samma tider som mig). Det var visst en våldtäktsvåg där också minns jag, samt personer som ringde mig mitt i natten och flåsade. Otrevligt. Sen dumpade killen som jag hyrde av sin tjej och behövde ha tillbaka lägenheten, så det var bara till att flytta igen. Nästa stopp hette Sockenplan, en liten tvåa i vad som kan vara Enskedes mysigaste områden. Fast det var ju andrahandsuthyrning och en väldigt mörk lägenhet, så när ett förstahandskontrakt på en nybyggd lägenhet dök upp i Östbergahöjden hoppade vi på den. Vi som i jag och E. När vi flyttade ihop.
Östbergahöjden visade sig vara en grym lägenhet på en hemsk plats. Ungdomsgängen som hängde utanför fönstren, som trängde sig in i porten, som hotade andra boende. I huset blev en tjej utsatt för våldtäktsförsök. Där gick vår gräns, vi tjafsade en del med Familjebostäder kring de här problemen (och de att det saboterades pizzerior mittemot, att bussarna fick väja för utkastade saker, att förskolor sattes i brand, att vi inte kände oss säkra) och de släppte oss till slut utan uppsägningstid. Istället hade vi fått ett förstahandskontrakt i Sköndal, en trea på tredje våningen. Bara vi två. Den kändes för stor, för dyr. Så vi bytte internt till en tvåa som var ombyggd till en mindre trea. Rev så småningom väggen så att det bara var en tvåa och listade ut att jag var gravid veckan efter. Sköndal var annars trevligt, lagom. Lugnt. Men nära till stan.
Så hamnade vi här. I Björknäs. Där vi fortfarande kommer bo. Men den historien om hur vi hamnade här tänkte jag bjuda på en annan gång, för är det någon gång jag tror på ödet så är det just såna här gånger.