I ett halvår har jag tänkt att jag ska skriva den här recensionen, ändå har det inte blivit av. Men nu kommer hösten igen och besökare trillar in just för att se bilder, läsa. Eftersom jag vet hur svårt det är att hitta information om en del hotell så kommer här en del tips, synpunkter och hissningar som jag önskar att jag hittat innan vi reste.

Hotellet ligger strax utanför de centrala delarna av Khao Lak, en promenad på några minuter. Men så vidare värst långt behöver man inte gå eftersom ”byn” är ganska kompakt och liten. Khaolak Laguna Resort var ett av de hotell som drabbades hårt av tsunamin 2004 och har sedan dess återuppbyggts och expanderat. Intressant nog var det ett av de allra första hotellen som byggdes i Khao Lak, på den tiden då detta var en helt outforskad kustremsa. Sisådär för femton år sen. Vi bokade hotellet i egen regi via Hotels.com, men även Fritidsresor erbjuder logi här.

Hotellkomplexet är massivt, området är uppbyggt i olika sektioner där de allra flesta hotellrum ligger i någon typ av grönska. För den röda tråden genom hela hotellet är just grönt. Det är vackert, det är grönskande och det är livligt. På nätterna är det grodor, gräshoppor och geckos (många G:n här) som sjunger sina sånger för allas öron, även om rummen är tysta så hörs ljuden. Eftersom en hel del charterarrangörer är representerade här är klientelet väldigt blandat och just nu (i april) är det förhållandevis många finnar, ryssar och tyskar som härskar på hotellet. De hörs, de syns och ja – de är helt enkelt. Lyckligtvis är både poolområdet och stranden stor nog att ha rum för samtliga.

Hotellrummen är rejäla, fräscha och rymliga. Badrummet nästan lite underdimensionerat i det annars gigantiska rummet. För vad kallar man annars ett hotellrum på 54 kvm? Städningen fungerade utmärkt, enda säkerhetsrisken var altanen där en damm var placerad utanför och gjorde det omöjligt att släppa ut en 1½ åring utan uppsikt. Kvällssolen gjorde annars att vi inte hade så stor användning för uteplatsen oavsett just då.

Frukosten serveras i matsalen till The Oriental (hotellets vräkiga restaurang byggd på pålar) där ljudnivån aldrig riktigt når det där bullret som annars är typiskt för hotellfrukostar eftersom det är högt till tak och öppet. Med utsikt över poolområdet och havet har man möjlighet att äta vad som än passar. För finns det inte på buffén är det bara att säga till. Generösa öppettider på frukosten gör att det inte är någon trängsel varken vid borden eller vid gör-din-egen-omelett/äggröra/pannkaka/våffla-ståndet. Lätt en av de absolut bästa frukostar jag har fått serverad, slås enbart av Marriott i Cebu och möjligtvis Chatrium Suites i Bangkok.

En nackdel med hotellet för barnfamiljer/handikappade/äldre är trapporna. Receptionen och restaurangen är båda byggda med ett högt läge av uppenbara skäl, det ska vara lätt att evakuera. Lyckligtvis finns det gångvägar kring hotellet som tar dig ut på huvudgatan, men annars är det trappor som gäller. Maten på hotellet är otroligt dyr i förhållande till vad du får, så traska istället tvärs över huvudgatan till en av de två ypperliga familjeägda syltorna som ligger där. Bättre mat får du leta länge efter, vi hittade den inte i Khao Lak. Dessutom är det för en tredjedel av priset du betalar på hotellet. Med det sagt är det absolut inget fel på maten på hotellet, tvärtom är den god. Bara inte prisvärd i sammanhanget.

Poolområdet var lugnt, ingen trängsel till stolarna och inget reserverande. Ändå var det här alla fick hålla till eftersom högvattnet gjorde att stranden var off-limits. Några få solsängar kunde placeras längs kanten mot cementväggen som skiljer havet och hotellet åt, men annars var det knappt badbart. På eftermiddagen fanns en liten strandremsa så pass att man kunde sitta och gräva några minuter.

Vi älskade hotellet och den mesta personalen (fanns tyvärr två killar i personalen som inte kunde godta att vår dotter inte ville vara dem till lags) och gjorde oss föräldrar nådigt irriterade. I övrigt har jag ingenting att anmärka på, orkar man så går det ypperligt att traska några minuter längs stranden för att där hitta sig sin plats på sandstranden. Personligen kommer jag nog tyvärr inte återvända, minnena och rädslan för att det som hände på annandagen 2004 kan hända igen gjorde mig livrädd. När de riktigt tunga vågorna (för de gick högt och hårt) slog in mot cementen om nätterna så att hela marken gungade till vaknade jag med ett ryck varenda gång och undrade om det var dags nu. Och för mig är oro inte semester, även om det kan inträffa vartsomhelst.