Det forsade tårar nerför mina kinder när jag vankade av och an i det där hotellrummet på Radisson SkyCity på Arlanda, vyssjandes en hysterisk bebis  i december 2009. Bebisens plågade skrik skrämde slag på mig, ovan vid de höga noterna. Vi böts av, gungade och pratade lugnande. Smärtorna fortsatte, ljudnivån ökade och vi ville ge upp, bryta ihop helt. Åka hem igen. Hela norra Europa insnöat, flight efter flight inställda. Kaoset som tog över, makten hos ett litet plastkort i rätt nyans gav plats på överfullt plan dagen efter, frustrationen från passagerare som inte fick det. Paniken hos den lilla bebisen med de vidriga magknipen, maktlösheten hos oss som redan utmattade nyblivna föräldrar. Ett dygn senare med torkade tårar befann vi oss på en strandsatt flygplats (Arlanda, Gardermoen och Asien var de enda som trafikerade Schiphol) där passagerare campat i dagar för boka om sina biljetter till julfirandet. Försenade, med sinande resurser för bebisen och sömnlösa var vi i alla fall på rätt väg. Mot Kuala Lumpur. Det här att resa med barn var ju lätt som en plätt.

Just då var det den sämsta start man kan ha på en semester, fyra år senare med fler resor än vad jag kan räkna på mina händer senare känner jag att det var det bästa som kunde hänt. Vi blev luttrade från första sekund, när gråten slutade gav vi upp på att vara offer, vi blev problemlösare och förebyggare. När andra frågar idag om jag tycker det är tungt att resa med barn så svarar jag alltid nej. Inte ett dugg. Det kan tyckas kaxigt, men inställningen är a och o. En dålig erfarenhet ger dig alltid chansen att komma ut starkare, bara du tar chansen att titta på förutsättningar, på vilket sätt du kan hantera situationen (annorlunda) och vad som stärker dig/er ur den. Alla är vi nybörjare i början.