Nej usch så trött jag är på min glåmiga, nästintill grådassiga ( och eksemiga) hy och mitt hår som helt klart behöver inte så lite omvårdnad (och färg). Jag minns inte ens när jag var hos en frisör sista gången. Eller jo, det minns jag faktiskt. Det var i alla fall länge sen och det var precis så misslyckat att jag inte tagit mig iväg igen.
Jag funderar på vad jag borde göra, hur jag ska få bukt med den här hyn. Det är nämligen inte sådär jätteupphetsande att känna sig som en finnig tonåring igen, riktigt så mycket ålderskomplex har jag inte. Lugg säger alla, men jag klarar bara det några veckor. Sen irriterar jag mig. Plus att den växer för långt. Så nej, däremot är jag sugen på en frisyr igen. Ni vet – men geggamoja och hela kitttet – så frågan är om jag vågar klippa mig kortare?
Lilla As hår växer så sakta. Eller så är det för kort och tunt bara för att vi nyss klippte henne men det i sig var nödvändigt eftersom hennes hår spretar så av alla lockar. För lockigt är det, hurra! Igår fick jag dock till två små tofsar baktill, som till min förvåning både fick sitta kvar och uppskattades. När Lykka kom hit på kvällskvisten skulle nämligen även hon ha tofsar på både sin egen och Lilla As uppmaning. Har det redan börjat?!
Uppenbarligen var det populärt, för nu när hon såg bilderna av sig själv med hårtofsar kom hon springandes och vill ha håret uppsatt igen. Så jag ska väl återgå till det! Bjuder på några bilder av korkskruvetofsarna, hoppas på att tofsar kan bli mer återkommande efter sommaren. Så smidigt att få undan håret!
Jag, mina tunna moln och min blå himmel (fast med bra mycket mer färg i håret)!
Märker av vissa koncentrationssvårigheter idag. Huvudet snurrar, är fast i en dröm. Natten innehöll sömn, men orolig sån med osammanhängande drömmar som hänger kvar även i vaket tillstånd. Blir alltid splittrad och har svårt att släppa tanken när jag minns vad drömmen handlade om. Läskigt och skrämmande. I samma sekund som jag öppnade ögonen visste jag inte vad som var dröm och verklighet. Lyckligtvis hinner man skaka av sig känslan någorlunda fort och man är tillbaka i sitt eget tillstånd innan man vet vad som egentligen hände.
Inatt var jag både gravid och en mördare.
Annars är dagen knepig. Slits mellan att vara sjukligt effektiv och att inte kunna använda mina hjärnceller till något annat än att fundera ut vad jag ska göra med min galaoutfit. Just nu är klänningen kanske fixad (men skittråkig), men min panik hänger över håret och färgen i skallen. Det som var mörk mahogny när vi åkte till Thailand är nu halvt råttfärgat med en touche av guldfärgat. Ljusa upp kanske? Eller mörka ner.
Oavsett behöver det ske hos en frisör och det är idag tisdag eftermiddag. Galan är på lördag. Jag har ingen frisör som jag brukar gå till vilket stör mig lite i detta nu. Ska hoppa in på Forum ikväll med Ida och se om jag kan jaga upp någon som hinner fixa denna veckan. Nackdelen blir väl att det kommer vara en ny frisör jag inte hört något om, som inte känner mitt hår (som inte beter sig som vanligt hår). Snyggt måste det bli. Eller ja, snyggare. Och bättre lär det bli oavsett. Just nu är håret tudelat, jag är tveksam på att det är speciellt snyggt överhuvudtaget, men E håller god min. Man kan ju inte gå till en gala där alla andra ser helt galet snygga ut och så har man hår som inte rörts av en frisör på evigheters evigheter. Som dessutom snart är råttfärgat.
Tro bara inte för fem sekunder att jag är hälften så negativ som jag låter just nu. Just håret (och drömmen) är bara små, små tunna moln på en annars väldigt blå himmel just nu. Bara det att den utanför mitt fönster är så grå och mulen den kan bli som återspeglar sig då och då när jag tänker på allt jag inte hunnit göra och aldrig kommer hinna.
Den viktigaste punkten på listan kom inte ens med.
Fixa ny färg i katastrofhåret. Det får bli en hemmafärg, ingen poäng att lägga massvis med pengar på något som inte kommer hålla.
Fast det blir kanske snyggt ändå! Tror på det här!
Det sägs att småbarnsföräldrar är slitna och har tappat all sin glans. Hittintills har jag tyckt det varit skitsnack, men på senaste tiden har jag verkligen tappat stinget totalt.
Om vi nu låter bli att fokusera på allt annat som håller på att förfalla kroppsligen så kan vi väl slänga några blickar på håret. Katastrofområdet som inte fått någon uppmärksamhet sen i våras i stort sett om vi bortser från några snabba färgkluttar här och där på besök i Nora. Slitet beskriver inte ens hur det ser ut, granbarr vore en bättre beskrivning. För att inte tala om färgen, eller bristen på färg. Katastrof.
Har du en superbra frisör att rekommendera i Stockholmstrakten?
Trots att jag bott här rätt många år nu har jag inte hittat en fast punkt för mitt hår. Den jag gick till tidigare har såklart slutat och det känns oerhört övermäktigt att hitta en ny bra frisör som jag vågar lita på när det gäller mitt barr. Mitt hår må se lättskött och oansenligt ut, men det kräver noggrann och extrem klippning för att åstadkomma någon typ av frisyr som håller längre än en vecka på mig.
Jag är återigen trött på mitt blonda (eller vad man nu ska kalla nyanserna) strip och vill byta färg. Till vad är jag osäker på, men det måste vara en varm färg till en kall årstid. Lite sugen på att återgå till mina röda rötter, men vet inte om jag vågar vandra den vägen igen. Vad tror du jag skulle passa i?
Jag funderar på vad jag borde göra, hur jag ska få bukt med den här hyn. Det är nämligen inte sådär jätteupphetsande att känna sig som en finnig tonåring igen, riktigt så mycket ålderskomplex har jag inte. Lugg säger alla, men jag klarar bara det några veckor. Sen irriterar jag mig. Plus att den växer för långt. Så nej, däremot är jag sugen på en frisyr igen. Ni vet – men geggamoja och hela kitttet – så frågan är om jag vågar klippa mig kortare?
