Ett tag var jag väldigt dålig på att titta på dokumentärer, jag skärmade in mig i seriernas värld och ansåg att verkligheten var det som stod utanför min dörr. Inte den stora världen. Inte allt lidande. Avskärmad. I en bubbla. Det händer såklart även hemska saker även i Sverige, men väldigt få av oss lever i rädsla dagligen. Man är sig själv närmast, att ta in hela jordens problem kan bli alldeles för tungt. Men jag tror ändå att det är viktigt att öppna ögonen och inse att de frågor vi anser vara viktigast i vårt liv inte ens är tänkbara i andras drömmar. Perspektivet. Det får i alla fall mig att uppskatta det jag har närmast och att inte hänga upp mig på alla smådetaljer som kan gå fel. Det får mig att skratta åt klantigheter och gråta åt orättvisor.
I förra veckan tittade jag på en Dox dokumentär som heter Frihet bakom galler från Iran, den finns tillgänglig på SVTplay i ytterligare ett år och jag rekommenderar den starkt. Överhuvudtaget brukar Dox vara otroligt sevärda, jag har tänkt tipsa om dessa tidigare. Men just nu finns alltså dels ovan nämnda men även dokumentären Mitt Afghanistan. Båda dessa två skildrar helt olika sidor av ett mellanöstern vi oftast bara hör talas om. Där vi vet att människor lever på helt andra villkor än vi själva.
Frihet bakom galler fokuserar främst på fyra kvinnor som alla sitter i fängelse och avtjänar långa fängelsestraff för att de ”förlöpt” hemmet. Det innebär att de antingen lämnat hemmet som ogifta utan sin faders tillstånd eller som gift utan sin mans tillstånd. Tillsammans med sina barn sätts de i fängelse där de bygger upp ett nytt liv, utan sina familjer och ibland utan något stöd eller ekonomisk hjälp utifrån. Familjen har de lämnat för kärleken, mannen har de lämnat för att kärleken blev till misshandel och de drömde om mer. Nu driver de sina hushåll inifrån fängelseväggar, men när de känner för det kommer männen på besök och misshandlar. Tiden däremellan däremot ger kvinnorna andrum. Mitt i det här kaoset som är deras liv, bland dömda fångar växer barnen upp. I ett klimat som aldrig i Sverige skulle anses värdigt, här är det ett av de bättre alternativen.
Mitt Afghanistan är historien om folket, inte soldaterna. Om de som fortfarande försöker att ha något av ett liv innanför det krig som rasar. Där bomber smällar, kulor sprids som strössel och civila faller som furor. Verkligheten för dem som är kvar. Där är morgondagens funderingar aningen tyngre än barnens vinterkläder. Som jag skrev tidigare, för mig är det viktigt att få perspektivet. Det är så mycket lättare att uppskatta det vi har när alternativet vore att inte ha alls.
Brukar du titta på dokumentärer? I så fall – har du någon bra att rekommendera?