Jag vet att jag redan tipsat om Blue Valentine en gång tidigare, men efter att ha läst denna recension på SvD om filmen kände jag bara ett sånt behov av att tjata lite till.
Det är två månader sedan jag såg filmen, fortfarande känner jag ett ganska grovt sting av smärta när jag tänker på handlingen, något som väldigt få filmer lyckas med.
Filmen har rejäl verklighetsförankring. Inte i mitt liv, men i världen. Jag kan inte stå emot den typen av insikt, utan sköljs med och blir tagen. Precis som jag blir tagen av katastrofer runt om i världen, av att underbara människor dör för tidigt eller för att livet är så fruktansvärt orättvist för så många. Saker jag sällan ventilerar på bloggen, men inte tänker desto mindre på.