Det fanns en tid när jag knaprade Postafen dagligen.

Inte bara för graviditetsillamående, utan även tidigare för min IBS och även magkatarren innan det. För mig var det länge en säkerhetslina för att våga, när risken för illamående ens var överhängande var det just postafenet jag litade på, inget annat hjälpte. Och det var ofta. Varje gång jag skulle sätta mig i en bil men själv inte var förare, varje gång jag skulle åka kommunalt, varje gång det var tåg eller flyg inblandat och varje gång jag riskerade att befinna mig i en stressig situation.

Tittar vi några år bakåt i tiden var det oftare än oftast. Jobbet krävde resor och resor krävde postafen. Ska jag vara specifik vet jag precis när det hela började. Augusti 2002, på flighten hem från en semesterresa med vänner till Bulgarien började jag må uruselt och satt sista vägen och hulkade. Så fort planet hade dockat vid gaten var jag först av planet och satt sedan och hyperventilerade i en av gångarna på Arlanda. Efter det kom attackerna oftare och oftare, när jag började veckopendla till Stockholm våren 2003 kom problemen på riktigt. Säkerligen hjälpte inte mina 18 timmars arbetsdagar och långa nätter som jag drog heller, helgerna som var vigda åt festande kan väl knappast räknas som vilodagar eller speciellt skonsamt.

Min relation till den vita lilla runda tabletten blev förmodligen med tiden rätt obalanserad och jag tog förmodligen alldeles för många i förebyggande syfte. Vid tillfällen då jag inte riktigt visste om det faktiskt fanns en risk för akut illamående eller om det i själva verket faktiskt bara var mitt psyke som retades med känslan av att illamåendet kunde komma. Fram tills i fredags är det nästan två år sedan jag senast tog en av mina undertabletter.

Reaktionen min kropp gav mig när jag i fredags kväll valde att ta en tablett för att kunna åka kommunalt hem hade jag gärna varit utan. Jag har kämpat för att hålla ögonen öppna, trots sovmorgon, trots eftermiddagslur, trots tidig kväll och trots ytterligare sovmorgon och vilopaus. Jag kämpar fortfarande för att hålla ögonen öppna. Tröttheten som slagit mig är förlamande, jag är inte på samma plats som min hjärna. Vi är ute och vandrar i cirklar, allt är postafenets fel.

Jag visste ju det sen tidigare att jag blir väck av dem, men det är förmodligen en rejäl skillnad att bli väck av en tablett man tar 5-6 gånger per vecka och att ta en för första gången på 2 år.

(Sen vet jag också en hel drös med människor som knappt känner av att de tagit postafen. Men det finns en anledning till att tabletten tidigare hade en fet röd triangel på sin förpackning och jag slipper förhoppningsvis ta den på ett bra tag igen!)