För mig är måndagar detsamma som sega morgnar med trötta ögon, barn som måste väckas och sen en aning av den där jobbångesten. Jag är rätt glad att den inte kommer redan på söndagarna, eller ännu värre – att den inte skulle släppa överhuvudtaget. Snarare så att jag faktiskt gillar vad den här flytten till Kista gjort. På samma gång som jag får andas i en påse till och från när jag inser hur oviss framtiden ändå är. Men det där att lyfta hakan och titta framåt – jag är ändå rätt bra på det.
Det är inte en vanlig måndag, det är vår sista vecka med en 1-åring i huset. På fredag fyller Lillasystern 2 år och den riktiga småbarnstiden är officiellt över. Det är så konstigt så det finns inte. Bebisar är ändå rätt fina hörrni.