Den första veckan i Thailand undrade vi om hon någonsin skulle doppa sig. Hon gillade inte havet, backade undan för varje liten tre centimeter hög våg som ”slog” in mot kanten, i poolen doppade hon tåspetsarna och skakade bestämt på huvudet. För att inte tala om de där puffarna. Nej nej, inte en chans att hon skulle ha dem på sig.
Nu är det henne vi får upp sist ur poolen/havet. Som klampar i alldeles själv och sen ”simmar” iväg. 17 månader gammal. De där puffarna alltså. Världens bästa! Mest synd om alla stackars asiater är det såklart som blir helt förskräckta när vi släpper ner henne i poolen och hon drar iväg. Sen tycker de väl att den där lite större versionen också kunde ta och lugna ner sig lite. Hon som faktiskt tränar på att simma utan puffar och hoppar som en galning från kanten. Äntligen vågar hon!
Men ja, den där minsta alltså. Hon är nog den som egentligen är brunast av oss alla. För händerna går ju inte att gömma från någon sol hur mycket man än vill och försöker. Det där håret som för övrigt var nästintill rödskimrande när vi åkte är nu så ljust, så ljust. Semesterunge skulle man kunna kalla henne, hon som sover som allra bäst när hon är bortrest.