I samhället börjar förhållandena som inte tillhör normen att vara mer och mer accepterade. Mamma-mamma-barn, eller kanske dubbelmamma-dubbelpappa-barn. Familjernas gränser flyttar på sig, vi fokuserar på att uppfostra individer istället för pojkar eller flickor. Men frågorna verkar skilja sig om man ska vara öppen med barnen från början kring kärlek utan gränser eller skydda dem mot allt som är avvikande. Från normen. Ni vet den där som egentligen inte borde vara någon typ av riktlinje längre. Kärlek som kärlek.
Om jag tror att barn far illa av att veta att man kan tycka om personer av samma kön eller till och med både och? Nej. Jag tror att öppenhet med barn från början skapar en nivå av tolerans som behövs för att verkligen bryta de här tabubelagda ämnena. Barn föds inte inskränkta. Det är inte konstigt att ha två pappor eller två mammor förrän någon påpekar det. Det handlar inte om att introducera barn för sexuella innebörder, utan om att ha friheten att älska.
Jag läste igår att Lady Dahmerkommenterade Bloggkommentatorernas inlägg om fördomen mot de som bor kvar i hemstäderna, att de skulle ha nöjt sig för att de stannat kvar. Jag håller med dem om att det absolut inte handlar om att nöja sig (jag är ju dessutom en av de som längtar hem), utan att utvecklas på andra plan eller ha en annan syn på vad man vill få ut av livet.
Jag har vuxit ifrån i stort sett alla mina gamla vänner från min hemstad, inte för att jag känner att de har nöjt sig utan för att tiden, avståndet och de olika verkligheterna delade oss tidigt. Många gånger upplever jag också att någonstans på vägen blev jag den där högfärdiga Stockholmaren som de alla hatade. För där jag kommer ifrån är storstaden inget man är avundsjuk på, det är snarare där alla otrevliga, idiotiska och tjuvaktiga människor bor. Nollåttorjävlarna. Fisförnäma är vi också. Som att jag skulle vara för fin för att åka hem, eller tycka att de inte var bra nog. Löjligt nog är det ju där jag skulle vara om jag skulle kunna. Om jobben fanns.
Vi som bor i Stockholm är inte sämre, vi är inte heller bättre. Vi råkar bara bo just här, ha närmare till diverse nöjen men vi får också betala en hel del extra för att det är just här vi bor.
Läste igår kväll att Ida fick dåligt samvete när hon stressade in på förskolan strax efter kl 16(.20) en vanlig vardag i november och hennes son var ensam kvar på sin avdelning. Vi bor i samma upptagningsområde, men har barnen på vitt skilda förskolor. Förutom de två förskolorna finns även ytterligare en förskola i direkt anslutning till där jag lämnar barnen, två dagmammor och en förskola i samma hus som vi bor. På vardagar hämtar jag när klockan slår 16. Snarare så att jag sällan kommer senare än 15.50, sällan är det mer än 2-4 barn kvar på vår förskola. Dagmammorna har sällan mer än ett barn kvar, något enstaka finns kvar på förskolan där vi bor och jag ser aldrig röken av någon på den andra förskolan som håller till där ungarna går. Ingen vill komma sist i något. Allra minst vad gäller sina barn.
Men så bor vi ju i Solsidanhoods också, där kraven inte bara är väldigt höga på själva verksamheterna utan där föräldrar också hellre böjer sig baklänges och går av än är de som hämtar sist på förskolan. Då ska man ha i åtanke att Nacka är inte en av de kommuner som har hårdast tryck på sina förskolor, varken vad gäller barn per pedagog eller storlek på barngrupper om vi jämför mot andra delar av Sverige (och StorStockholm) där det kan vara enorma skillnader.Tiderna är som de är, utifrån de jobb som vi har. Jag tänker att de kunde vara betydligt sämre, jag tänker också att vårt dåliga samvete i slutändan inget ger barnen något mervärde. Men det här livet som förälder, vi har alltid rumpan åt fel håll tydligen. Vi gör alla så gott vi kan. Förutom politikerna. De kan alltid göra mer för omsorgen av våra barn, för det är inte bra nog överallt.
”Jag är ledsen lilla gumman men mamma måste lämna dig på det här hemska* stället och gå och jobba. Med en klump i magen”
*OBS – jag upplever inte vår förskola som hemsk överhuvudtaget. Tvärtom är den väldigt gemytlig, personalen är trevlig och ungarna verkar trivas. För det är ju huvudsaken, hur de mår.
Skatteverket är redo att ta sig an bloggvärlden igen, den här gången med hårdhandskarna eftersom reglerna borde vara mer kända. Förresten verkar det inte bara vara bloggarna, utan även andra sociala medier kommer vara under luppen. Så vad gäller dessa ”gåvor” från företag då? Vi bloggare är skyldiga att skatta för det vi får, dvs ta upp det som inkomst (mot marknadsvärde) i deklarationen om vi inte skickar tillbaka dem. Varför? Därför att man anser att det aldrig kan räknas som ”gåvoavsikt” från företaget som står bakom. När adressaten är någon som har en koppling till det sociala anser Skatteverket oavkortat att produkten är till för marknadsföring. Upp till en viss nivå är hobbyverksamheten visserligen skattefri, men det förutsätter att du inte har någon som helst inkomst vid sidan av.Självklart gäller det inte bara gåvor, utan även reklamplatser och sponsrade inlägg (dvs där inte produkten som redan ska skattats för är själva ersättningen). Reglerna är inte klockrena, men de är hårda. Om bloggvärlden känns upplyst? Inte speciellt måste jag påstå. Fortfarande pågår lottningstävlingar (som varit olagliga länge nu) runtom på nätet, skatteplikten känns inte tydligt kommunicerad på detaljnivå så att gemene man faktiskt kan läsa sig till den. Alla är inte civilekonomer med redovisning som specialitet.
Jag säger inte att regler inte ska finnas, men för att ha en blogg som inte drivs i vinstsyfte (vi är en del såna faktiskt -tro det eller ej!) så krävs det otroligt mycket arbete för att hålla samman och redovisa. Här har aldrig funnits någon reklambanner, eller sponsrat inlägg (för pengar), ändå känner jag att administrationen kring produktsponsring tar över nöjet från bloggandet.
Så tack Skatteverket – ni kanske får en blogg mindre att oroa er över i framtiden!
Hej alla facebook/instagram/twitter användare som gjort det till ert kall i livet att missbruka* #hashtags! Jag måste bara fråga varför? Är det så viktigt att varenda tänkbar sökning landar på just era bilder/inlägg/tankar för att de är så spektakulärt fenomenala, är det för att ragga följare eller finns det en bättre förklaring? Betydligt fler använder det självklart i betydligt mindre utsträckning, där inte ögonen blir trötta av att läsa fyrkanter.
Jag ifrågasätter absolut inte användandet av relevanta hashtags. De fyller definitivt sitt syfte när det är specifik information/företag/bilder/inlägg i en serie som man letar efter (inte för att jag någonsin sökt efter en hashtag). Men tio, eller till och med tjugo tags på varenda bild som dyker upp i flödet? Att dessutom inte nöja sig med att skriva på ett språk, utan översätta alla till de språk man kan verkar också poppis. Saker som förbryllar mig ännu mer är att man vartefter fyller på med ännu fler tags vartefter man får likes. Eller när tagsen skrivs som en text. Hjärnblödning. Jag kan faktiskt inte blunda, jag är alldeles för nyfiken för sånt. När dessutom samma bilder dyker upp i olika medier är det lite svårt att inte se dem. Och nej, jag ogillar inte personerna bakom själva postandet. Då skulle jag inte följa dem. Punkt.
Mitt bidrag till inlägget.
*Att det missbrukas är helt och hållet min egen uppfattning. Inte någon annans.
Om jag tror att barn far illa av att veta att man kan tycka om personer av samma kön eller till och med både och? Nej. Jag tror att öppenhet med barn från början skapar en nivå av tolerans som behövs för att verkligen bryta de här tabubelagda ämnena. Barn föds inte inskränkta. Det är inte konstigt att ha två pappor eller två mammor förrän någon påpekar det. Det handlar inte om att introducera barn för sexuella innebörder, utan om att ha friheten att älska.
